Konsthallen är hemlös – fast det kunde vara värre
”Fältstudier” hanterar det kommunala gentrifieringsprojektet i Göteborg
Publicerad 2025-09-02
Som en del av sitt bidrag till Documenta 1972 varnade konstnären Robert Smithson för att konsten riskerar att bli ett verktyg för de krafter den borde opponera sig mot. Han beskrev institutionen som en ”kulturell fångenskap” där verken förlorar sin laddning och görs ofarliga, redo att konsumeras som varor eller symboliskt kapital. Sedan dess har denna tankefigur förvandlats till ett stelnat evangelium för allt vad samtidskonst heter, en snuttefilt i alla diskussioner om konstens villkor.
Jag påminns om Smithson inför det tragikomiska i Göteborgs Konsthalls flytt. Den gamla kommunala byggnaden på Götaplatsen – en gång finansierad av stadens välmående – står nu tom. Den nya lokalen i Gamlestadens slakthus är inte klar. Någon dokumenterad kunskap om vad som krävs för att bygga en förstklassig konsthall har heller inte synts till. Konsthallen existerar alltså just nu i ett mellanrum, varken här eller där. Men flytten har förvandlats till ett konstprojekt, Fältstudier, ett helt tidsenligt processarbete av sex konstnärer och några akademiker som undersöker det nya området och vad en konsthall kan vara.
För att få en inblick i vad det är för fält som här ska skördas kunde man anmäla sig till en första presentation. Jag slår slag i saken och tar mig till Gamlestadstorget med mina två yngsta ungar. Det nybyggda centrum reser sig i glas och betong. Känslan påminner om när jag för första gången såg Potsdamer Platz i Berlin efter återuppbyggnaden, fast i mindre skala. Det är kalt, kallt, och lite coolt. Google maps påstår att konsthallen ligger i en av de fulsnygga skyskraporna. Men ingen skylt syns till. Jag ser mig förgäves om efter andra nyfikna besökare som känner till vägen, får till slut ringa en kompis som redan är där. Hen guidar mig genom en tunnel ut i det gamla slakthusområde som säkert vill likna vad man gjort bakom King’s Cross i London, fast utan en stad på 10 miljoner invånare.
Det framstår helt enkelt som ett rimligt försök att kreativt hantera det politiska beslutet att göra konsthallen nyttig för Göteborgsandans senaste stadsomvandlingsprojekt
Dagen visar sig bestå av en historietung stadsvandring till de konstnärliga undersökningarna i kvarteren samt två akademiska presentationer om möjligheter och problem med att låta begreppet allmänning tjäna som en utgångspunkt för konsthallens framtid. Det hela avslutas med en dansant festlighet i det lokala mikrobryggeriet.
Här finns ingen direkt sammanhängande berättelse, den guidade turen är både småskalig, trevlig och tankeväckande. Frågor som donationsjord, infrastruktur, arbetsinvandring förmedlas på mer eller mindre kritiska sätt. Kanske är det själva formatet som gör att allt känns så naket och uppriktigt.
Det faktum att det Smithson kallade ”kulturell fångenskap” här inte har något färdigt rum ännu, gör att frågan om inlåsning blir mer abstrakt imaginär, men samtidigt mer förankrad i en materiell verklighet som kräver ojämlikhet för att ens existera. Och det är här det börjar bli närmast allmängiltigt svårt.
Politiskt sett kan jag aldrig acceptera att offentligt blunda för de verkliga konsekvenserna av min livsföring. Men i praktiken nöjer jag mig ofta med att koncentrera mig på att påverka mitt privatliv och mitt yrkesliv. Konsten och konstkritiken är ett sådant slags professionaliserat motstånd, som i fallet med konsthallens nya plats i Gamlestaden måste ducka för dess materiella konsekvenser som en del av ett gentrifieringsprojekt. Kulturpolitiskt upphävs inte denna valda okunnighet av att problemet uttalas. Det förblir en gåva som bara fortsätter att ge. Och av första delen av ”Fältstudier” att döma, så kunde läget vara mycket värre. Det framstår helt enkelt som ett rimligt försök att kreativt hantera det politiska beslutet att göra konsthallen nyttig för Göteborgsandans senaste stadsomvandlingsprojekt.
Nästa stadsvandring är den 21 september, hoppas det kommit upp en bättre skylt på Gamlestadstorget tills dess. Annars riskerar promenaden till stadsvandringen bli lite väl situationistisk, i alla fall för er som inte jobbar professionellt med kritik mot den hand som föder er.
