Den bortglömda dottern får äntligen bli något mer
Lena Kallenberg skriver fram en spännande historia om vänskap
Publicerad 2025-12-21
”Min vän Kerstins inferno” av Lena Kallenberg
Om August Strindberg har det skrivits massor – av honom själv och andra – och oändligt många Strindbergsbrev finns tryckta i bokform. Korrespondensen mellan Strindberg och det av hans fem biologiska barn som kommit att omnämnas som ”den bortglömda dottern” spelar nu en viktig roll i Lena Kallenbergs roman ”Min vän Kerstins inferno”.
August Strindbergs dotter Kerstin föddes i Österrike 1894 i hans korta äktenskap med Frida Uhl. Hon blev rejält åsidosatt på grund av – kan man väl tolka det som – Strindbergs usla relation till barnets mor. Som också hon var frånvarande under Kerstins uppväxt, och överlät uppfostringsansvaret till barnets religiösa mormor.
I Lena Kallenbergs roman får nationalskaldens bortglömda dotter äntligen bli något mer än den ledsagerska à la Dantes Beatrice som Strindberg ville göra henne till i sitt eget inferno, trots att Kerstin i princip var en skuggfigur i hans liv och knappt ens fick del av något arv. Utöver det psykiska arvet som så småningom ledde Kerstin in i ett slags egen infernokris.
Vännen Elna Pettersson kom att bli en mycket viktigare person i Kerstins liv än pappa August någonsin varit, och att hon dessutom råkar vara författaren Lena Kallenbergs farmor gör att boken också bygger på en del förstahandsinformation. Inte minst beträffande Kerstins paranoida förfarande kring breven från fadern, som hon återfunnit i en väska på vinden i Villa Mondsee, i Salzkammergut Oberösterreich, där hon vuxit upp.
Denna idylliskt belägna pärla med renoveringsbehov, som en modern mäklare förmodligen hade kallat den bristfälligt underhållna patriciervillan, kom efter kriget att förvaltas av kommunistpartiet. Men Kerstin när en krackelerande dröm om att Villa Mondsee ska bli en fast punkt i hennes liv och kompensera för den rastlöshet hennes föräldrar stått för.
Strindbergs ”Inferno” löper som en självklar, parallell referens genom boken. När ett oväder får hela huset att skaka ropar Kerstin spontant på pappa, men medan man ju lite grann kan fnissa åt Strindbergs monumentalt utbroderade vansinne i ”Inferno” blir Kerstins barnperspektiv på fadern och hennes egna minnen av uppväxten i utkanten av hans berömda liv bara sorgligt i Kallenbergs framställning.
Mycket mer än ett gottande i detta övergivna kändisbarns liv blir boken en otroligt intressant historia om den långa men ganska obalanserade vänskapen mellan dessa två medelålders kvinnor från olika samhällsklasser i en på många vis komplicerad efterkrigstid i Sverige och Österrike.
Vänskapen med Kerstin är krävande, och Elna bär dessutom på en egen berättelse om ensamhet. Genom hela boken längtar hon efter sin förlorade älskare Freddi, en österrikisk antinazist och flykting som hon hjälpte till att gömma i Sverige under kriget men sedan mystiskt försvunnit.
Elnas politiska engagemang i fredsrörelsen för henne också ut på olika hemliga uppdrag och resor med dokument och meddelanden gömda i bh:n, vilket emellanåt ger boken drag av spionroman.
Och även om boken är baserad på verkliga personer och händelser så måste författarens känsla för att gestalta deras komplexitet berömmas extra. Detta i en språkdräkt som gör att man lätt åker med i tidsandan.
Väninnornas kritik av Sveriges agerande under och efter andra världskriget är vass och tydlig: ”Ett sådant falskhetens rike som predikar demokrati men spelar under täcket med fascister.”
Vad som är autentiska citat och vad som är författarens formuleringar spelar egentligen ingen roll, då allt smälter ihop så fint litterärt och färgar såväl berättelsen som bilden av Kerstins och Elnas relation.
Café Bambino: Mukbang & vi svarar på era frågor!
