Gisèle Pelicot blir teater på festivalen i Avignon
Arabiskan är både aktuellt och laddat tema på den stora franska teaterfestivalen som pågår i juli
Publicerad 2025-07-18
Innan fallet Gisèle Pelicot uppdagades, och de många vidriga sexövergreppen som hennes make utsatt henne för avslöjades, förknippades franska Avignon nog främst med sitt ståtliga påvepalats, sin berömda halvbyggda bro i floden Rhône, och med den stora, årliga internationella teaterfestivalen. När denna nu äger rum här, i det annars så idylliska Provence, påminns publiken om regionens mörka nutidshistoria i form av en konstnärlig stödmanifestation för Gisèle Pelicot.
Det är den schweiziske regissören Milo Rau som tillsammans med franska dramaturgen Servane Dècle på kvällen 18 juli arrangerar en livestreamad iscensättning av Pelicoträttegången, inför publik på plats i Avignon – där den verkliga rättegången mot Dominique Pelicot och 50 andra våldtäktsanklagade män inleddes hösten 2024. Duon gjorde en första version av detta koncept under Wiener Festwochen 18 juni i år, där vittnesmålen lästes upp av skådespelare på tyska. Jag följde föreställningen via livestream då, och mår fortfarande illa av vad jag hörde. Men insikten är ändå stärkande, om den levande scenkonstens kraft och förmåga att angripa något så här svårt och obehagligt, men samtidigt så viktigt att belysa, utan att det blir för snaskigt, förenklat, eller onödigt spektakulärt.
På denna 79:e upplaga av den internationella teaterfestivalen i Avignon är annars arabiskan ett genomgående tema. Ett val som också det känns både högaktuellt och laddat.
När den portugisiske regissören Tiago Rodrigues tog över rodret för Avignonfestivalen hösten 2022 blev han inte bara den allra första utländska konstnärliga ledaren för denna stora franska festival, utan införde också en ny satsning på ett särskilt språkområde som fokus för varje upplaga. Efter engelskan och spanskan har det nu alltså blivit dags för Frankrikes näst mest talade språk, och det femte största språket i världen. Vilket väl egentligen borde ha räckt som argument för festivalens beslut. Men nu ser världen annorlunda ut, och under rubriken ”Avignonfestivalen öppnar medan massakern i Gaza fortsätter” gick Rodrigues också ut med en mycket tydlig skriftlig programförklaring före invigningen:
”Arabiska språket har bjudits in som gäst på 2025 års upplaga för att dela rikedomen i sitt arv och mångfalden i dess nutida skapelse med publiken. /…/ Vi skyr inte den politiska komplexitet som är kopplad till detta språk, och som alltför ofta utnyttjas som redskap av dem som föredrar hat, rasism och våld. Vi tror på konstens förmåga att öppna utrymmen för debatt och möten.”
I samma uttalande fördömde han såväl Israels massaker i Gaza som Hamas terrorattack 7 oktober 2023, och krävde ett omedelbart eldupphör.
I festivalens program återfinns en rad punkter som anknyter till det arabiska temat. Invigningsföreställningen på den mest prestigefyllda scenen Cour d’honneur i Palais des papes är Marlene Monteiro Freitas helvilda föreställning ”NÔT”. Den Kap Verde-födda koreografen, som inom kort tillträder i den nya, konstnärliga ledartrojkan på Volksbühne i Berlin tillsammans med österrikiska koreografen Florentina Holzinger och den nya intendenten Mattias Lilienthal, är känd för sina ganska provokativa och normbrytande iscensättningar. Denna gång tar hon avstamp i den arabiska folksagan ”Tusen och en natt” och gör en mycket egensinnig och groteskt fri tolkning, med blandade uttryck som mim, maskspel, folksång, vaudeville, spoken word, nån släng av Pekingopera, buktaleri, livemusik och dans. När en skådespelare drar sin gränslösa bajshumor med en potta alltför långt — ut i publiken — väljer iögonfallande många i publiken att lämna föreställningen i förtid. De av oss som stannar till slutet får uppleva hur Monteiro Freitas ändå knyter ihop sitt provokativt spretiga, oförglömliga spektakel i Påvepalatset med en tydlig tusen-och-en-nattsk sensmoral till Nick Caves ”The mercy seat” i finalnumret.
Berättandets kraft och vikten av att göra utsatta människors röster hörda manifesteras i flera föreställningar under festivalen, och även den libanesiske koreografen Ali Chahrour berör strukturellt kvinnoförtryck i sin starka ”When I saw the sea”. Här får etiopiska och libanesiska kvinnor berätta om sin kamp för att ta sig ur det riskfyllda kafalasystemet, som utnyttjar migranter i slavlika förhållanden, samtidigt som bomber exploderar i Libanon.
Med kropp, rytm och en live-DJ gestaltar å sin sida den marockanske koreografen Radouan Mriziga öknens visdom och poesi, och hur dess invånare — från ödlor till tuareger — drabbats av kärnvapenprovsprängningar i föreställningen ”Magec /The Desert”.
En annan marockansk koreograf, Bouchra Ouizguen, bjuder på stycket ”They always come back” alldeles gratis utanför Påvepalatset, framfört av en trupp manliga amatördansare till medryckande dakka marrakchia-musik signerat en grupp kallad Baba’s band.
Ursprung i Marocko har även franske regissören Mohamed El Khatib, som tillsammans med spanske flamencoesset Israel Galván gjort en grej av den polariserande aspekten av deras förnamn i föreställningen ”Israel & Mohamed”. Med varm humor, flitiga fotbollsreferenser och smattrande klackar handlar den mycket om manlighetsnormer — i den spanska, konservativa flamencovärlden och den traditionella marockanska kulturen. De båda aktörernas pappor är med i form av inspelade videos, med kritik och kommentarer, och El Khatibs far tycker att det är en vansinnig titel de gett sin föreställning: ”Vet ni inte vad som händer i Gaza?”
Ingen behöver dock riskera att glömma Gazakriget här, trots att Avignonfestivalen på många vis är väldigt trevlig att besöka. I flera föreställningar och samtal dyker kommentarer upp, eller en palestinasjal som en solidarisk symbol över axlarna under applådtacket. Så till exempel efter det legendariska danskompaniet Rosas enormt fina föreställning ”Brel” i det förtrollande vackra stenbrottet Carrière de Boulbon. Här dansar Rosas konstnärliga ledare Anne Teresa De Keersmaeker tillsammans med den mycket yngre och helt fenomenala kollegan Solal Mariotte en personligt humoristisk gestaltning av en rad Jacques Brel-låtar, där den belgiske chansonlegenden emellanåt själv projiceras effektfullt i rörliga bilder mot bergväggen. Också denna föreställning kommer att handla mycket om språket, i dessa ibland helt bokstavliga, koreografiska tolkningar av Brels både franska och flamländska sångtexter.
Så även där avsteg görs från det arabiska spåret på festivalen finns tydliga vinklar på språk och kommunikation, liksom minneskultur, med en tydlig ambition att skapa kontakt och möte i vår i övrigt splittrade samtid — och framtid.
Festivalchefen Tiago Rodrigues har själv premiär för sin egen nyskrivna pjäs ”La Distance” i Avignon. Denna dystopi utspelar sig år 2077, då jorden har blivit så förstörd att den unga Amina, till sin pappa Alis förtvivlan, väljer att flytta till Mars. Föreställningen utspelas på en roterande vridscen, och hela texten är skriven i en modern monologiserad dialogform, som allt mer hjärtskärande och distanserade röstmeddelanden mellan far och dotter.
På ett mycket mer komiskt vis leker den schweiziske registjärnan Christoph Marthaler med språket, och språkförbistring, i ”Le sommet”. Den franska titeln är en ordvits och kan betyda såväl ett toppmöte (som i ett politiskt sådant) eller bergstopp. Det hela utspelas följaktligen också i en alpstuga där människor som pratar tyska, schweizertyska, franska, italienska och engelska möts och gör sitt bästa (eller inte) för att kommunicera med varann. Ur golvet spränger själva berget upp och runt denna ”Le sommet” kretsar såväl absurd situationskomik som högst klimatmedveten, symbolladdad samhällskritik. Plötsligt är alla utvägar blockerade och syret börjar slut, eftersom kapitalister har exporterat den rena alpluften till förorenade städer. Men teatern är lösningarnas moder och en osynlig helikopter släpper ner uppblåsbara syrgastuber som de nödställda själva får blåsa upp. Om någon tycker att detta påminner om politikens verkningslösa metoder för att lösa kriser, så är det nog exakt själva poängen här.
Ett ständigt finger på samtidspulsen har även tyske Thomas Ostermeier, som nu för andra gången kommer till Avignon med en nytolkning av en Ibsenpjäs. 2012 premiärspelades hans minnesvärda version av ”En folkefiende” här, som fortsatt att turnera och spelas i många år på hemmascenen Schaubühne i Berlin. När det nu är dags för Ostermeier och dramatikern Maja Zade att sätta familjen Ekdals livslögner i ”Vildanden” i nytt ljus, får den norske dramatikerns text återigen en modern makeover, ackompanjerad av kända rockriff. Här blir fotografen Hjalmar Ekdal den samtida manlighetskrisen personifierad. En misslyckad gitarrkille vars hustru egentligen har mer talang för hans yrke, och vars dotter han visar sig inte vara biologisk far till. Stackars Hjalmar har stenkoll på vad som är true inom hårdrocken, men har desto svårare att genomskåda sina egna livslögner. Gregers Werle å sin sida har här fått en mycket nutida terapeutaura, och predikar vikten av att tala sanning in absurdum. Vilket som bekant bara skapar mer elände i denna pjäs.
I september får denna oerhört smarta och välspelade Ibsentolkning Berlinpremiär på Schaubühne, under den tyska titeln ”Die Wildente”.
