Fyllor på läkarsprit och ett ständigt ciggande
Yvonne Hirdman skildrar 68-orna i sin debutroman
Publicerad 2025-12-22
”Kungshamra -67” av Yvonne Hirdman
När historikern Yvonne Hirdman romandebuterar vid en ålder av åttiotvå är det med ”Kungshamra -67”, en kollektivroman som utspelar sig runt 1968, eller ja, året innan för att vara exakt.
Upplägget är inte särskilt förvånande, Hirdman tillhör själv tillhör den generation som växte upp under efterkrigstiden och politiserades under det radikala sextiotalet, något hon tidigare skildrat i självbiografin ”Medan jag var ung: Ego-historia från 1900-talet”. Kollektivromanen som form har också den politiska konnotationer, ingen skräll där heller med andra ord.
Här möter vi sju personer som på olika vis är intrasslade i varandra. Är de inte gifta så är de älskare, olyckligt kära, vänner eller kamrater. De är alla studenter och på väg in i karriären, liksom i en omvälvande tid. Ännu har den inte kommit. I ”Kungshamra –67” är skramlet från FNL-bössor mest ett tilltagande bakgrundsljud. I stället utspelar sig merparten av boken i hemmet, runt köksbordet som av nödvändighet också används som arbetsyta, i sängen eller på den lilla innergården i studentbostadsområdet Kungshamra. Det är som om 68-generationens paroll om att det privata är politiskt också är utgångspunkt för boken i stort.
Med det kommer häftiga politiska diskussioner där männen brer ut sig och tar plats, hemarbete som kvinnorna utför i det tysta, det knapplösa knullet som kanske inte var så okomplicerat ändå, fyllor på läkarsprit och ett evigt ciggande. Samtidigt som Hirdman aldrig avviker från en genomskådande blick på vare sig gruppen eller tidsandan finns det en stor värme i skildringen av dessa människor vars tillvaro ännu inte stelnat till fast form.
Så långt teman som Hirdman tidigare behandlat i sin sakprosa, men det här är ju skönlitteratur, och med det kommer också bokens problem då gestaltningen haltar. Hirdman verkar ha löst det här med miljöbeskrivningar med att helt enkelt skriva vad det är för färg på grejer. På de två första sidorna förekommer gul, röd, blå, grön, grå, lila, svart, orange, grön igen, och mörkbrun. Ytterligare ett par sidor in beskrivs någons ord som beige. Ord. Beige. Och sen det här med att helt sonika klistra in ett långt citat av Marx eller de Beauvoir och sen låta någon av karaktärerna tänka att det där var ju jävligt bra sagt, är inte det rätt slappt?
Det är först mot slutet när gruppen återförenas efter drygt trettio år som det på allvar bränner till. Här använder Hirdman mötet mellan de nu gles- och gråhåriga gamla vännerna för att illustrera ett epokskifte – från folkhem till nyliberalism i politiken och från modernism till postmodernism inom akademin. Den öppenhet som tidigare karaktäriserade deras livssituation har återbäring i språket som stramats åt. Det är till det bättre.
I ovan nämnda självbiografi, eller i ”Den röda grevinnan” som var en biografi över hennes mor, fanns det en frihet i anslaget och en förundran över historien – den egna och andras. Genren till trots var de mer, tja, litterära.
Café Bambino: Mukbang & vi svarar på era frågor!
