Konst som skyddar och leker med total närvaro
”Det som bar mig” på Bonniers konsthall är en underbar konsthändelse
Publicerad 2025-05-18
”Det som bar mig”, grupputställning på Bonniers konsthall
Våra sinnen har en tendens att mänskliggöra materien, vi prickar gärna in ögon och mun eller kroppsformer i det som egentligen är kaotiskt och abstrakt. Vi svarar den tingliga världen genom att förhålla oss till och tolka den som något levande. I dessa banor vandrar min tanke medan jag smått betagen går runt i Bonniers konsthalls pågående skulpturutställning.
Känslan av barndom och lek intar mig, inte enbart synen tas i anspråk, utan även luktsinnet – och jag får en förnimmelse av att jag står mage mot mage med verken, som ägde även de ett bultande blodomlopp. Bra skulptur skapas genom anhopning av stoff som mirakulöst levandegörs med absolut närvaro. Konstnärens idéer och emotioner har kondenserats ned till objekt med egen materialitet och agens. Den här skulpturutställningen visar prov på just detta, den är helt enkelt en underbar konsthändelse som inte hör till vanligheterna.
Vad som presenteras som enskilda skulpturer och installationer, visar sig efterhand fungera som en enda stor installation vilken har bemäktigat sig konsthallen. Sömlöst övergår verken och insceneringarna i varandra. Vem som gjort vad känns inte så viktigt, för de här konstnärerna lirar verkligen tillsammans. Gemensamt för dem är att de inte verkar se sitt råmaterial som något som bara ska exploateras. Den Haagbaserade konstnären Narges Mohammadi formulerar det så här: ”Jag har ett djupt personligt förhållande till material i min praktik, jag behandlar dem inte som verktyg utan som medskapare. Min roll är mer som en förvaltare där materialet får forma arbetet lika mycket som jag själv. Min process är en i avvaktan – ett intimt utbyte där jag lyssnar snarare är driver på.”
Skulptörernas estetik manifesterar sig i en ömhet för material som lera, trä, tyg, papper, armeringsjärn och allt möjligt annat som är på väg att falla sönder eller erodera. Det påminner inte så litet om barnets relation till sina skatter av karamellpapper, pinnar, fjädrar och olika slags skräp. I ett videoverk av Åsa Cederqvist målar och kladdar också ungar med färg av lervälling. Barnets handgripliga sätt att undersöka världen är i flera avseenden analog med konstnärens praktik, med samma handgriplighet har konsthallens fönster smetats in med lermodd som för att pröva hur ljuset kan förändras.
Tematiken för den här mäktiga skulpturpresentationen är ”skydd” ur olika aspekter. Något som exempelvis har funktionen av skyddande barriär, kan ur ett annat perspektiv vara en utestängande mur. Den samlande titeln ”Det som bar mig” leder med sin imperfektumform tankarna till det mest ursprungliga av höljen alla däggande varelser i begynnelsen har omslutits av – det kroppstempererade tillståndet i moderns kropp vilket måste överges för en jämförelsevis kall värld.
Här gestaltas såväl trygga utopiska krypin, liksom raserade rum som speglar krig och nöden att migrera. Det fina är att man inte tubbat på estetisk formmedvetenhet i de politiska kommentarerna. Men än mer välbehövligt – i en tid präglad av hastighet, brist på omsorg och eftertanke – är konstnärernas mentala hållning. Den avvaktan och det lyssnande Narges Mohammadi talar om är guld värt.
