De brända böckerna ingår i folkmordets logik
Shubigi Rao uppmanar oss att läsa och sprida det som hotas av utplåning
Publicerad 2025-04-27
Shubigi Rao: Pulp I–IV på Bildmuseet i Umeå
Natten mellan den 25 och 26 augusti 1992 stod Nationalbiblioteket i Sarajevo i brand. Där fanns omkring två miljoner böcker och arkivmaterial. Några år senare skulle folkmordet i Srebrenica äga rum.
Med utgångspunkt i ödeläggelsen av Sarajevos bibliotek har den singaporianska konstnären Shubigi Rao i flera år arbetat med sitt forskningsprojekt Pulp – en serie böcker som klassas som kreativ facklitteratur. Hon undersöker angrepp på bibliotek, imperialismens skadeverkningar på språk och kultur, författare och journalister som både censureras och självcensurerar och den påtvingade spridningen av den västerländska världsordningen i skrift som en del av det koloniala projektet.
I filmer som nu visas i hennes utställning på Bildmuseet i Umeå ser man hur brandmän och civila försöker rädda böckerna. En brandman berättar att staden var täckt av utspridda och förkolnade boksidor. Nästan åttio procent av böckerna brann upp.
Det är en fasansfull attack, med våldsam politisk förankring. Men det är varken den första eller sista gången som institutioner som bibliotek angrips, som en del av försöken att förinta en folkgrupp, dess historia och kollektiva minnen.
På Bildmuseet dominerar filminstallationerna. De är en del av Raos dokumentation för Pulp-serien och filmerna fokuserar på olika former av mänskliga motståndshandlingar för att bevara bortglömda, censurerade och utrotade böcker och författarskap. Genomgående ser vi hur olika människor; från forskare till civila litteraturnördar, från Armenien till Filippinerna, vecklar ut förkolnade, hopklistrade böcker och arkivmaterial som på olika sätt blivit angripna. Eller material som gamla släktingar lämnat ifrån sig, böcker och manus av kvinnliga författare som aktivt försummats, men räddats av några få.
Det finns en radikalitet i den handlingen; att bevara det som skulle förintas och inför kameran plocka fram böckerna och manushögarna, inlindade i handdukar, och sakta – som i en ritual – försöka öppna dem.
En del stillbilder från filmerna är upphängda på väggarna. Även en teckning på ett uppochnedvänt träd som ser ut som ett släktträd, men som kan ses som en form av guide till utställningen.
Förutom filmerna som visas fastnar jag för installationen ”The river of ink” (2008), ett podium på golvet med hundra anteckningsblock, dränkta i samma bläck som Rao använt för att skriva. De ligger i en ordnad hög inom kvadraten, svarta av bläcket som nu torkat och liknar de brända och förkolnade böckerna som visas på filmerna. Men det är just filmerna som funkar som bäst i relation till det omfattande material som Rao arbetat med i sina böcker.
I USA har nu tusentals boktitlar som berör ämnen som queerhet och rasifiering tagits bort från biblioteken
För bokserien Pulp är egentligen ett evighetsprojekt. Försöken att begränsa, förbjuda och attackera olika bärande institutioner som ett led i att inskränka och utplåna ett kulturellt arv och minne, pågår ständigt. Samtidigt gör Rao en viktig poäng: de statliga institutionerna har alltid exkluderat böcker i sina samlingar, censuren finns på institutionerna.
I USA har nu tusentals boktitlar som berör ämnen som queerhet och rasifiering tagits bort från biblioteken. Förra veckan skrev The Guardian om bibliotekarier i Storbritannien som vittnar om besökare som kräver att vissa böcker ska förbjudas i takt med USA:s krav. Organisationen PEN har aldrig tidigare haft så många medlemmar från USA och andra delar av Europa som nu. Samtidigt vittnar ett 70-tal svenska journalister och författare i ett upprop om att de i allt högre utsträckning blir hotade eller tvingas till självcensur. Men viktigare än det är att förstå hur många journalister och författare som inte vågade skriva på uppropet, av rädsla för repressalier.
2023 bombades Gazas största bibliotek i israeliska attacker. Författaren Yousri al-Ghoul skriver om alla de andra biblioteken, bokhandlare och viktiga litterära mötesplatser som också de bombats av Israel. Inte minst palestiniernas privata bibliotek, de som byggdes upp i hemmen. Det är en fullkomligt utstuderad plan, liksom den förödande attacken mot biblioteket i Sarajevo. Medan al-Ghoul skriver att han grät över sitt bibliotek som blivit till aska plockade barn runt omkring honom upp sidorna som bränsle att göra upp eld med.
Shubigi Raos utställning påminner oss om kulturmorden som en del av folkmordets logik. På så sätt vänder den sig utåt, till ett pågående nu. Men hur tar motståndets handling sig uttryck i utställningen? I mångt och mycket handlar det om att insistera på att bevara det som riskerar att utplånas. Filmernas olika exempel skulle kunna ses som en uppmaning. Att läsa, bevara och sprida det som förbjudits och riskerar att förbjudas. Men också att höja våra röster när vi på olika sätt ser det hända på våra egna institutioner.
Emellanåt blir utställningen lite väl likriktad i sin ton, trots det polyfona narrativet. Lite väl svepande snarare än fördjupande. Men det är en omfattande och ambitiös presentation av Shubigi Raos viktiga arbete som nu visas i Umeå och som presenteras för svensk publik. För den stannar inte på Bildmuseet, den ingår i ett samtal som har med detta nu att göra.
Konstpodd: I själva verket
Scenkonstpodd: Kritcirkeln
