Bastuvärme och varm humor på vårsalongen
Textil, trä, glas, diabas och tillplattade ölburkar på Liljevalchs
Publicerad 2025-02-14
Vårsalongen 2025, Liljevalchs
En tältbastu med vidhängande isbad, inringat av något som mest påminner om en byggarbetsplats. Vårsalong? Ja, Cristian Quinteros Sotos verk, eller workshop, ”Sauna Sessions” sätter en ton för årets upplaga, som är lite oväntat både avslappnad och humoristisk.
Att basta tillsammans – både ritual, feel good och hälsosamt – kan vara en vacker kollektiv upplevelse där man så att säga investerar sin kropp. Det står inte i direkt motsättning till konstupplevelser i vanlig mening – någon form av deltagande krävs alltid.
Att gå runt i salarna på Liljevalchs och uppleva vad årets jury valt ut bland tusentals bidrag är att försöka skapa sammanhang av väldigt disparata delar. Men tydligt blir att trenden fortsätter mot yngre deltagare, mot fler med annan bakgrund än etnisk svensk, och med fler som arbetar i material som kräver ett stort mått av hantverkskunskap.
Textil, trä, glas, diabas. Tillplattade ölburkar.
Det finns en känsla av försiktighet, något återhållet, kanske rentav försynt. Visst möter vi också det spektakulära, som Hanna Järgenstedts fantastiska bil och film, ”I wanna know what love is”. Och visst är världens mörka politik synlig här och där. Ett rum har dramatiserats med annorlunda, dovare, belysning. Här finns också verk samlade som rör sig i teman som skogsskövling, vår sköra natur, planetens bistra framtid. Åsa Elmstams intarsiaarbete med motivet stora sedlar möter Sandra Magnussons fina virkade stubbar i ”Det var en gång en skog”.
Alexander Ravskyis stora antikrigsmålning, ”Victims of the war” flyter effektivt ut i en skissartad osäkerhet. Här är inte platsen för de stora gesterna. Vårsalongen har väl aldrig utmärkt sig som en konfrontativt aktivistisk utställning, även om politiken och världen funnits närvarande.
Jag kan se tillbaka på och litegrann sakna förra årets väldigt snyggt curerade salar. I år är det mer som vanligt, ett kaos, ett splatter av skapande. Yemisi Wilsons porträttbyster i alabaster, diabas, ek, ankrar i den största salen. Frid- och omsorgsfullt. Och fotona av cyklisten som kämpar i Queenning Zhaos tre monumentala hängande nyckelringar förblir ett mysterium, en sorts allmänmänsklig nostalgi. Eller vad det nu kan vara.
Flyr vi in i bastuvärmen, humorn och de omfamnande vävarbetena? Ja, kanske. Men det är en givande flykt i så fall. Årets jury, Marcia Harvey Isaksson, Daniel Youssef, Sandra Weil och konsthallens chef Joanna Sandell Wright har lyckats sålla fram en bredd, en variation och något som liknar värme.
Café Bambino: Dokusåpans historia - härlig hedonism eller livsfarlig cynism?
