Under alla lager av plagg blir livet synligt
Genomtänkt och snygg utställning av textilkonst på Kulturhuset i Stockholm
Publicerad 2025-04-19
”The magic power of the needle”, Kulturhuset Stockholm
Litet och anspråkslöst är det, broderiet som förde Fredrika Eleonora von Düben till Konstakademien redan i mitten av 1700-talet. Pyttesmå stygn, ett petnära hantverksskickligt arbete som med fördel kunde utföras utan alltför stora krav på ytor och material. Jag vet inget mer om von Düben, men hennes nutida kollegor i trådens och tygets sällskap uttrycker både hantverkets och tankens skicklighet.
Visst finns det något magiskt med både nålen och tråden, tänk nornorna där de spinner livets tråd, tänk Penelopes väv, eller – mindre skapande men ändå – Ariadnes livsavgörande tråd. ”The magic power of the needle”, gästcurerad av Joanna Warsza och Bella Rune, har en tydlig vilja att lyfta nålens och trådens både konstnärliga och filosofiska betydelse.
Själv blir jag till att börja med mest rörd av Doris Wiklunds (1930–2024) vävar, med vardagsmotiv och landskap från norra Sverige. Kanske för att hon var verksam så länge, kanske för att jag vuxit upp med och minns det trygga dunket från en vävstol. Eller helt enkelt för att väven är vad måleri aldrig riktigt kan bli: den är material, inte spår av material. Den är liksom inte överföring av ett material till ett annat, utan ett samspel av material som finns kvar.
Det är där nålen kommer in, eller skytteln. Redskapet som hjälper till med den där föreningen. Ett av Bella Runes egna verk på utställningen är en diskret evighetsloop av förstorade urtida nålar, mänsklighetens tidiga redskap. Så spinns(!) verken samman med varandra, från olika tider och platser.
Textilkonst har varit på stark frammarsch i flera år nu, och det är välkommet med denna genomtänkta, snygga och fascinerande utställning. Den är internationell, även om ungefär häften av konstnärerna är bosatta i Sverige.
Utställningens arkitektur harmonierar med temat: rummet delas av med stora skärmar där trådar ibland skapar mönster, ibland löper fritt i diagonaler. En mycket elegant lösning där det blir avskärmat, luftigt och transparent samtidigt.
Längst in i Galleri 3 hänger fluffigt rosa tyg, som en grotta där det långt in i det avsmalnade djupet syns en skärm med dokumentationen av en performance med kollektivet Haveit, en sorts sleep-in. Som slutpunkt för en utställningspromenad är verket lättsamt humoristiskt, men vägen dit är allvarligare.
Meriç Algüns ”Inom dessa fyra väggar”, är ett eget rum där styvmorsviolen sätter tonen. Styvmorsrollen, så solkad av sagorna och den nedärvda kulturen, bearbetas på olika vis och med skilda tekniker. Mest gripande är de rullar av garn som blivit produkten när stickade plagg har nystats upp. Vem är det som inte behöver plaggen längre? Är det tiden själv som syns eller någon annan förlust?
Det finns mycket att tycka om på utställningen. Jag kan på något sätt gå med på det där med nålens kraft. Både den och och tyget förenar människor. Det är inte helt ovanligt med kollektiva textilkonstverkstäder, polska Małgorzata Mirga-Tas återanvänder tyger och kläder på ett omsorgsfullt vis och verket som visas här skildrar gemenskapen i ett syende kollektiv.
Kamruzzaman Shadhin, verksam i Bangladesh, är också han djupt involverad i sociala och kollektiva processer. Verket som visas påminner lite om gatukonst, som en spräcklig vägg av färg. Men det är plagg, kläder, som omsorgsfullt sytts fast, i lager på lager. De synliggör liv, som även Mirga-Tas ofta gör där hon botaniserat i stora kläd- och textilhögar efter exakt rätt mönster och struktur.
Det finns flera självklarheter med textil. Vi är omgivna av den, har den på oss. Vi kommer liksom inte undan den. Från i år måste den återvinnas eller återbrukas. Vilket inte uppenbart har med konst att göra. Eller? Omskapandet, förnyelsen, trådarna som alltid kan ge nya trådar. Där någonstans är det ju rätt magiskt.
Café Bambino: Pedofilpizza och en alien i Kanye Wests kropp
