Kanske dags att kasta en gatsten genom fönstret
Det obehagliga blir mest intressant på Bonniers konsthall
Uppdaterad 2025-08-31 | Publicerad 2025-08-30
Playa! – Konst som poesi i Norden, Bonniers konsthall
Det sägs att den amerikanska poeten Joe Brainard på sin dödsbädd ska ha yttrat orden: ”Det bästa med att vara döende är att aldrig behöva gå på en poesiuppläsning igen”. Skratt! Den som varit på en vet vad han menar. Eller bättre uttryckt: ”I dagens värld, där romanen blivit bokmarknadens lag och valuta, är poesin allt som återstår av litteraturen, dess sannaste och minst fetischerade verk. Vem behöver en dikt idag? Det finns inget mindre lyckat, nyttigt eller underhållande”, skriver den egyptiske författaren Haytham El-Wardany.
Jag tänker på det när jag läser programbladet till höstens stora grupputställning ”Playa!” på Bonniers konsthall, där hela sjutton konstnärer från Norden är inbjudna. Där beskrivs poesin som central just för att den till skillnad från konsten har fått utvecklas mer självständigt, friare: ”De senaste 100 åren har konsten institutionaliserats, kommersialiserats, domesticerats, teoretiserats, systematiserats, tyglats och kategoriserats till dess att det är nästintill svårt för oss att se vad den ska vara bra för längre”, skriver den konstnärliga ledaren och curatorn Joanna Nordin.
Utställningens titel är en blinkning till slagordet ”Under gatstenarna, stranden” som manifesterades under studentprotesterna i Paris 1968 och populariserades av den internationella situationistiska rörelsen, framför allt av författaren Guy Debord. Det handlade om att föreställa sig en annan värld bortom den grå vardagen. Och visst är utställningen färggrann! Men den har varken med studentprotester eller frihetlig socialism att göra. Den internationella studentrörelsen som växt fram som protest mot folkmordet i Gaza är här lika stum som de vita väggarna, även om de delvis har klätts in i en vaxduk med jordgubbar och tusenskönor. Här är revolutionen enbart metafor.
Det finns försök till slagord av kollektivet coyote som tryckt plåtar i Göteborgsblått bläck, eller den okonventionella utställningstexten som skrivits av multikonstnären och poeten Elis Monteverde Burrau på glasväggarna som vetter ut mot gatan, vilka talar med Ursula Reuter Christiansens glasskivor målade med svart och röd vallmo och bland annat ”COURAGE”. Men inga av dessa ord säger mig något utom att det kanske är dags att kasta en gatsten genom fönstret och call it a day.
Sedan majrevolten har konstmuseerna inte lyckats lösa den tilltagande krisen. Vad har världen egentligen att göra med en vit kub? Går det att som museum eller konsthall kritisera att institutioner fjärmat sig från själva konsten genom att fetischera den, när det är ett strukturellt problem man är en del av? Det är motsägelsefullt, särskilt i takt med att museer i nyliberalismens tidevarv blivit beroende av spekulation och filantropisk kapitalism. Frågan är verkligen om det finns ett svar inom institutionernas gränser som inte är rent materiellt. Det krävs åtminstone ett större arbete än att släppa in lite av ”konstens radikala energi”.
Oavsett går jag in i ”déjà vu” (2025), en bar kurerad av coyote, som finns liksom både bakom och inuti ett av utställningsrummen, där interiören kommer från diverse Stockholmshak: Wollmars, Balthazar, Konstnärsbaren, Tranan och alla andra ställen där kulturarbetare göder en fullt utvecklade alkoholism som de egentligen inte har råd med, kanske inte ens efter en utställning! Jag dricker vatten och tror att ”Playa!” på ett kontrollerat sätt vill, bjuda in världen utanför – särskilt konstnärer som arbetar med det sociala spelet eller performance, liksom Essi Kausalainen har gjort i verket ”Margulis and mud” (2025), där en ensemble framför musik och tal utifrån evolutionsbiologen Lynn Margulis begrepp endosymbios. Men det är bara konstnären Marthe Ramm Fortun som vågar sig ut utanför konsthallen genom att ta publika platser och material i anspråk i sina verk.
Jag intresserar mig desto mer för utställningens obehagliga underström, som Jenny Kalliokuljus bemålade textilier där förvridna kroppar och ansikten träder fram, Melanie Kittis freskomålningar av märkliga djur, särskilt där armeringen av jute tränger igenom gipset och påminner om en sargad, fragmenterad kropp. Eller spikarna och knappnålarna som naglar fast Dimen Abdullas kollage, ett slags utveckling av teckningarna med pastellkrita som presenterades sent förra året på Saskia Neumans galleri, där det ser ut som om något vaknat till liv inuti bilden och försöker ta sig ut. Det finns ett släktskap där till Alfred Bomans målningar, inte minst ”Vällingby” (2025). Boman, som gjort utställningens scenografi, medverkar även med skulpturer av sköra, spinkiga varelser varav åtminstone en är en gräshoppa.
Det avhumaniserade, eller posthumana, finns även hos Sally von Rosens kloliknande skulptur ”Mrs. Sphere” (2024), vilken jag nästan snubblar över efter att ha suttit bakom ryggen på Reuter Christiansen som iklädd en pälskappa viskar ut mot ett dimhöljt landskap i videoverket ”Es is noch nicht zu spät / It Is Not Yet Too Late, It is Too Late” 2024). Medan jag stirrar på resterna av äggskal och vita på de monumentala målningarna ”Rotten Eggs against Bombs I & II” (2020) ställer jag mig slutligen frågan: Är konstnärer verkligen så maktlösa att de kastar ägg på tavlor istället för på fiender, de som släpper de verkliga bomberna? Jag som trodde att jag skulle få ha lite kul på stranden!
Café Bambino: Vila som skapandets fundament
Osthyvel eller Waterloo – snart presenteras Sveriges kulturkanon
