En utter som föder, en kaktus som blommar
Ingela Ihrmans konst är rolig, skruvad och lekfull
Publicerad 2026-03-14
”Ingela Ihrman: Nattens lekar” på Bonniers konsthall
Det är som urvuxna gamla ormskinn, eller skal. Sådant som haft en funktion men övergivits. Med risk för att missförstås vill jag mena att Ingela Ihrmans utställning på Bonniers konsthall – den första stora soloutställningen i Stockholm – är som att besöka ett efter, ett post festum. Jag försöker vända om det till ett före, en möjlighet. Men känslan av efter förföljer mig. Tills vidare.
Det beror på flera saker, och har ingenting med kvalitet att göra – Ihrman är tveklöst en av de mest intressanta svenska konstnärerna och det har hon varit i flera år. Dels är hennes skulpturer och objekt till stor del rekvisita i performances, som har hänt, dels är det något med deras temporalitet. En utter som föder, en kaktus som blommar. Händelser som betonar övergång mellan olika stadier, som skapar tydliga gränser mellan då och nu.
På Bonniers konsthall presenteras en del bekanta verk, några som tidigare synts bland annat på den stora presentationen på Malmö konsthall, ”Frutti di mare” hösten 2023. Men också nytt: i konsthallens centrum och stora sal visas verket som delar titel med utställningen.
”Nattens lekar” skildrar två nattfjärilar, den ena död, den andra fast i en evighetsloop runt runt i salen. Här är vi både i framtid och i det förflutna, de nattliga lekarna skulle kunna ha med njutning att göra men här är det mer ångest, nattfjärilens envisa färd mot det ljus som leder till förgörelsen. Här laddas för framtida performance och visst liknar det en lek det som Ihrman gör med sina stora, välbyggda, verk.
Eller ett trolleri, som i videon ”Oljefågelns unge” (2021), där druvor, avokados och annat smått och gott trycks ner i ett hungrigt gap, som strax därefter kräks ut resterna. Det är svårt att förklara vad som är så elegant med dessa aktiverade konstverk, som skapas med väldigt enkla medel. Det finns en vilja att berätta och samtidigt lyfta djur och natur men på ett tydligt illusionsbrytande sätt. Det är som om en Beatrix Potter möter Nathalie Djurberg, – roligt, skruvat, lekfullt. Och med en liten svärta, i ögonvrån.
Utställningen inleds med en sorts prolog, ett äldre verk: ”Green paradise: Vad Jan Lindblad hade sett från insidan av anakondan” (2009), en filmloop som för oss in i en trång kanal – vi får acceptera att det ska vara inuti en orm – och mittemot, tvärs över det lilla rummet, visas klippet från naturfilmarens kamp med anakondan (inget för ormrädda). Fantasin att Lindblad skulle bli svald och färdas ner i ormens mage är underbar på ett gränslöst sätt. Acceptera den, och du blir redo för Ihrmans universum.
Ulrika Stahre är redaktör och kritiker på Aftonbladet Kultur, ansvarig för konstbevakningen.
