Det här är ”Picassos äventyr i sänghalmen”
Artipelag har gjort höstens onödigaste utställning
Publicerad 2025-10-08
”Muserna som inspirerade och utmanade Picasso” på Artipelag
Den moderna konstens portalfigur, kubismens skapare och en kvinnokarl som får Christopher Wollter att se ut som en kalv på grönbete. Pablo Picasso (1881–1973) behöver knappast någon närmare presentation. Nu visar Artipelag åtta kvinnliga konstnärer som har en sak gemensamt: de verkade på olika sätt i Picassos närhet och var i de flesta fall tillsammans med honom.
Konstnärer som Dora Maar (1907–1997), Françoise Gilot (1921–2023) och Lee Miller (1907–1977) visas alltså inte på egna meriter utan som biografiska inslag i hans berättelse, i en utställning som i huvudsak består av ett blygsamt måleri varvat med svartvita fotografier i prydliga rader. ”Picassos äventyr i sänghalmen” hade kanske varit en bättre titel på denna tunna soppa. Men där Tage Danielssons film är en skrattfest så är den här utställningen ett sömnpiller. Vid sidan av några randiga markiser över fönstren görs inte mycket för att liva upp stämningen.
Den största bristen är att man, med undantag för några keramiska verk, inte har inkluderat Picassos egna alster. Det gör det omöjligt att se det som utställningen gör anspråk på att visa, nämligen hur dessa kvinnliga konstnärer ska ha inspirerat honom. Att exempelvis Maar eller Gilot tog intryck av Picasso som målare kan man däremot se med egna ögon – men det har de ju gemensamt med ett oräkneligt antal andra konstnärer. Det säger inget mer än att kubismen snabbt blev ett generiskt tecken för modern konst vars former kom att turneras i det oändliga.
Miller ses sedan länge som en banbrytande fotograf och surrealist, men de bilder som har med Picasso att göra ser ut som vanliga beställningsjobb, porträtt till olika tidskrifter. Att de skulle ha påverkat hans arbete är svårt att tro. Att hans första fru, balettdansösen Olga Khokhlova (1891–1955), introducerade honom till teatern säger inte heller mycket om konstnärligt inflytande.
Och om Lydia Corbett (f. 1934) påverkade honom var det med sitt utseende. Hans otaliga porträtt av tonåringen under sin ”hästsvansperiod” på 1950-talet influerade Brigitte Bardot och blev högsta mode. Men det är populärkulturell kuriosa, inte konsthistoria. Att bli en fotnot till Picasso gynnar knappast det konstnärskap som Corbett utvecklat under senare delen av sitt liv.
Dessa tillkortakommanden hade man möjligen kunnat ha överseende med om utställningen fördjupade bilden av de inblandade konstnärerna, men det är snarast motsatsen som är fallet. Vad gäller Maar så får hon till viss del upprättelse när hennes insatser för ”Guernica” (1937) och politiska inflytande på Picasso framhålls. Men det är en konsekvens av att senare års forskning har lyft fram henne som en självständig konstnär – här återförs hon i princip till rollen som musa.
Gertrude Steins (1874–1946) dikt, där hon kallar Picasso för ”Napoleon”, har tryckts på väggen som en kritik av den genikult som Artipelag bygger vidare på, men vad gör det när de kvinnliga konstnärerna ändå placeras i Picassos skugga, trots att han inte ens är med? Detta är en cash-grab nödtorftigt dold under feministiskt fikonlöv. Artipelag försöker dra en rövare, gå inte på den!
Konstpodd: I själva verket
Scenkonstpodd: Kritcirkeln
Café Bambino: Alkoholdemens, mördade journalister & dumma telefoner
