Skulpturerna ser ut som att de ska börja röra sig
Johanna Gustafsson Fürst greppar efter språket i stumma material i ny utställning på Marabouparken
Publicerad 2025-07-27
Johanna Gustafsson Fürst: ”Everyone in Their Storm, All of Us in This Weather”, Marabouparken
I ett reportage i The Guardian läser jag om en ung skog som växt upp där den gigantiska Nova Kakhovka-dammen låg. När den bombades av Ryssland skapades en flodvåg som förstörde byar och infrastruktur i södra Ukraina, men i dess plats började träden växa upp igen. Späda pilar och popplar täcker nu en yta lika stor som New York. Träden var redo att börja växa på marker som legat under vatten sedan 1956.
Samtidigt är de giftiga sediment som låg på dammens botten nu inne i kretsloppet, de finns i växterna som kommer upp och sprids vidare av djur som äter av dem. Det kan vara en tickande miljöbomb, ingen vet, området kan inte forskas ordentligt kring på grund av de ryska attackerna.
Jag tänker på det när jag besöker Johanna Gustafsson Fürst utställning ”Everyone in Their Storm, All of Us in This Weather” på Marabouparken. Materialet i skulpturerna består av olika typer av trä, det mest levande materialet – det som växer av sig själv – och det mest döda. Det är stumt, det spricker och knakar när det torkar. En dumbom kallas för en träskalle, för det är så kompakt och ogenomträngligt.
Utställningstexten beskriver utställningssalen som ett torg eller en scen och nämner Shakespeares ”Stormen” som inspiration, liksom målningen ”Kristi Gisslande” av den italienske renässanskonstnären Piero della Francesca från 1455. I den sistnämnda skapar det skeva perspektivet en märklig stämning bland de många figurerna i bilden. De ser ut som schackpjäser redo att flyttas.
Och visst liknar Fursts skulpturer pjäser i ett spel, men oklart vilket. Den största påminner om en stor tjur, vänd, liksom vaktande över de andra objekten. Som den arkaiska bilden av en helig tjur, Taurus, T:et med två stora horn. Sammanfogningen mellan de olika delarna verkar viktig, men knölig, det är träkilar och träpluggar som glipar. Där det har spruckit har konstnären försökt sammanfoga det igen.
Vrilen återkommer, trädens misstag eller cancersvulst, men som tycks så typiskt för trähantverket, trots att formen egentligen kommer från ett genetiskt ’fel’.
Titlarna på verken, som ibland liknar tecken, pekar mot en vilja att tala, med namn som ”Fingrar på orden”, ”Lögnsprångaren” och ”Huvudlösa ingen”. Den sistnämnda ett slags boxningsbollar gjorda i trä – en motståndare man inte vill möta, eller en bild för en meningslös kamp?
Det motstånd som katalogtexten så samtidskonststypiskt vill identifiera tycks mig frånvarande. Det är den klumpiga stumheten som gör störst intryck. Ytan på träet är nästan aldrig opåverkat, här finns ingen ”nordisk renhet”. Träet är både nytt och åldrat, ofta skuret med stämjärn eller färgat – närmast missfärgat.
Vrilen återkommer, trädens misstag eller cancersvulst, men som tycks så typiskt för trähantverket, trots att formen egentligen kommer från ett genetiskt ”fel”. Vissa skulpturer är monterade på ställningar eller stolsben som tycks hämtade från det sterila kontorslandskapet. Det finns ingen naturlighet i landskapet, även om de två högljudda damer som noggrant inspekterar varje verk med kritisk ton samtidigt som jag är där påtalar att det ju luktar så gott i lokalen. Det luktar ju trä.
Den kusliga känslan av att verken skulle börja röra på sig när man lämnar lokalen är det nog inte bara jag som känner. För även om skulpturerna är döda är de liksom minnande om liv. Som den ram som sitter på en av väggarna, som stänger inne plastremsor, en av dem är på väg ut ur ramen, på väg ut ur konsten, tycks vilja rymma ut ur sin stumhet.
