Desperationen känns i ”Skriet” från Gaza
Den utslitna målningen får en ny betydelse
Det ser inte mycket ut för världen, Bo-Kaap Museum, ett litet kulturhistoriskt museum i hjärtat av stadsdelen Bo-Kaap i Kapstaden med sina färgglada små hus. Området är byggt av malajer, muslimska immigranter, en gammal arbetarstadsdel som blivit turistmagnet – och vars väggmålningar med Palestinastöd är talande för både Sydafrika och den lokala miljön.
Museet ser inte mycket ut och är inte heller stort – tre rum med fotografier och artefakter från senaste seklets lokala historia – men tvärs över en liten gård och uppför en smal stentrappa döljer sig också en konstutställning. Gazabiennalen, en av flera utställningar som visas runt om i världen i olika skepnader – bland annat i Danmark, Irland med flera länder – tar här diskret plats i en så kallad paviljong (en blinkning till Venedigbiennalens idyll).
Biennaler och andra konstfestivaler sätter orter på kartan. De är en sorts kulturmästerskap, kanske inte med lika entusiastisk och homogent klädd publik som sportevenemangen men ändå något som både stärker varumärke och drar turister (för de orter som fortfarande vill ha sådana). En Gazabiennal kan inte organiseras i Gaza, drar inte folk till Gaza eller förändrar för den delen något mystiskt ”varumärke”.
Men den här diasporavarianten av en biennal ger åtminstone en möjlighet för konstnärer bosatta i Gaza att visa sina verk, och dessa behandlar så gott som uteslutande krigets sorger, maktlöshet, svält, skräck. Jag stannar inför en liten reproduktion av en oljemålning. Firas Thabets ”The screams of the forgotten” är komponerad diagonalt, i den nedre delen finns en stor grupp människor, med sjalar som döljer större delen av ansiktena. Händerna upp runt huvudet som i Edvard Munchs ”Skriet”. Som när man försöker skydda sig själv från fasa. Den övre delen av bilden är mörker och förstörelse. En eld syns i bakgrunden i stället för solnedgång. Som i Munchs målning vänder sig människorna ut ur fiktionen och mot betraktaren.
Munchs ”Skriet” är en av västvärldens mest reproducerade och utnyttjade målningar, finns i olika former som allt från ballong till emoji. Men oavsett hur utsliten den kan tänkas vara – när den dyker upp som referens hos en konstnär från Gaza betyder det att världen borde bli mindre och vår förståelse större. Vi delar ju så mycket, till och med konsthistorien!
Men titeln ”The screams of the forgotten” talar om något annat. En desperation, oändligt mycket större än den som konstnärer säkert kan känna inför avståndet till en empatilös publik. Jaså, ni ser ett skrik av ångest och livsleda och hur reagerar ni? Ni verkar bara vilja köpa ballonger.
Konstpodd: I själva verket
Café Bambino: Könade hobbies, cringe med kärlek & smilfinkssocialister
Scenkonstpodd: Kritcirkeln
