Pampigt, tätt och maxat av svarta konstnärer
Här finns verk att stanna länge framför
Publicerad 2025-10-23
”When we see us” på Liljevalchs
En imponerande konstutställning har nu nått Stockholm från Zeitz Museum of Contemporary Art Africa (Zeitz MOCAA) i Kapstaden, via Basel och Bryssel. ”When we see us” lyfter måleri av svarta konstnärer både från den afrikanska kontinenten och från diasporan – USA, Storbritannien, västindiska öarna och så vidare. Hela Liljevalchs+ tas i anspråk för dessa 148 målningar av 115 konstnärer.
Den större världen kommer på besök. Utställningen är curerad av Koyo Kouoh (1967–2025), dåvarande chef på Zeitz MOCAA och 2024 utsedd till konstnärlig ledare för Venedigbiennalen 2026. Hon var en framgångsrik curator, vars största bidrag till samtidskonsten troligen är arbetet att göra de ”svarta geografierna” synliga, diasporans olika kontakter. Koyo Kouoh gick hastigt bort i våras strax innan hon skulle ha presenterat sitt tema för biennalen.
I katalogförordet betonar Kouoh att hon vill få konstverken på utställningen att tala med varandra, att det finns kontaktytor tvärs över haven och tvärs igenom historien. Där de afrikanska rötterna har en särskild betydelse. Jag tycker nog att den idén håller genom utställningens olika delar. Här ställs inte bakgrund eller kronologi i förgrunden, utan teman: ”Vardagen”, ”Glädje och fest”, ”Vila”, ”Sensualitet”, ”Andlighet” samt ”Triumf och frigörelse”.
Tyvärr visar det sig att Liljevalchs+ inte riktigt fungerar för den här typen av riktigt stor, temakurerad utställning. Den vertikala strukturen är inte optimal, och salarna på de nedre våningarna så små att det blir en lite futtig känsla. Och det kan inte vara meningen för ”When we see us” är en pampig, genomarbetad, stolt utställning. Den hade mått bättre i stora salar på en våning.
Men om man bortser från arkitekturen är det lite trista med den här typen av turnerande mastodontutställningar att de blir ungefär likadana över hela världen. Det finns ju en afrikansk diaspora även i Sverige, även om många inte ägnar sig åt just figurativt måleri hade det varit intressant med lokala inslag i den globala väven.
Titeln hänvisar till Ava DuVerneys miniserie ”When they see us” från 2019 (om ”The Central Park five”, de fem svarta ungdomar som felaktigt dömdes för att ha misshandlat och våldtagit en vit kvinna i Central Park 1989) och visst, att byta pronomen kan förvandla en historia om rasism och förtryck till en om självdefinition, frigörelse, gemensam historia. Det är i alla fall en titel som kräver något.
Figurativt måleri, föreställande men inte alltid realistiskt, är på en nivå lätt att ta till sig. Det finns ansikten, människor, miljöer. Det finns berättelser. Det finns verk att stanna länge framför. På det sättet är ”When we see us” en öppen och välkomnande utställning och pärlorna är tveklöst många. Själv fastnar jag mest allra högst upp i huset, där triumfen finns. Barack Obama, förstås, i en glädjefylld målning av Chéri Chérin. Chéri Samba skildrar en svart kvinna som paddlar med hela jordgloben bakom sig i kanoten. Motiv som skiljer sig åt men som samtliga är målade i kraftfulla kulörer, med triumfens olika uttryck under full kontroll. Våningen rymmer också många porträtt, mönster, glädje. I entrén till detta avslutande rum finns också en tidslinje för politiska och kulturella förändringar både i afrikanska länder och i diasporan.
Men nu beskriver jag utställningen som om den vore bara undervisande, didaktisk. Det är den absolut inte, de olika temana flyter förstås in i varandra och det mesta ringas in på ett avslappnat sätt via musik på avgränsade vilsamma platser, en sorts musikduschar. Ambitionen med utställningen är inte bara att skriva en svart konsthistoria, utan att fånga in även musiken och litteraturen (det senare i katalogen, med sina inslag av både noveller och poesi).
Utställningen är tät och maxad av ofta detaljerat, mönsterrikt måleri, ibland utsmyckat med andra material, som till exempel amerikanske Devan Shimoyamas Ganymedes-motiv, full av paljetter och glitter.
Favoriterna är som sagt flera men här kommer två: Favorit 1: ”Tableaux vivant III” av sydafrikanske Katlego Tlabela där en svart man häver sig upp ur sin pool till en väntande drink, redo att serveras av den vite betjänten (lite lik de Klerk?) Elegant, soligt, stillastående. Favorit 2: Roméo Mivekannins ”Le modèle noir, d’après Félix Vallotton” en parafras på Vallottons ”La blanche et la noire”.
Det ursprungliga verket är från 1913 och skildrar en utsträckt naken vit kvinna på en säng. Vi fotänden sitter en svart kvinna, iklädd en blå klänning, som med en cigarett i munnen betraktar den sovande nakna kvinnan. I Mivekannins version har han målat in sitt eget självporträtt på den svarta kvinnans kropp, och bryter den eventuellt erotiska stämningen genom att rikta en uttråkad blick rakt ut ur bilden. Ett återtagande, en avobjektifiering av den svarta kroppen, men kanske också av den vita?
Det är glädjande att Liljevalchs vänder åter till sin storhetstid och har blicken ut i världen. De senaste dagarna torde ha varit turbulenta efter det avslöjande som Frans Josef Petersson publicerat i Kunstkritikk: Huvudsponsorn BNP Paribas anklagas av bland andra FN för att investera i israelisk krigsindustri. Redan när avtalet slöts i december 2021 utreddes banken för inblandning i folkmordet i Rwanda. Ett utmärkt exempel på artwashing – att förbättra varumärket genom att sponsra ”goda” ting som konst och kultur – men denna gång agerade konsthallen snabbt och har redan sagt upp avtalet med omedelbar verkan. Hatten av!
Café Bambino: Fascistisk yoga, maniska mantran och falsk magi
