Svart humor möter postsocial kvantfysik
”Under gatstenen” undersöker hur konst och liv hänger ihop
Publicerad 2025-11-09
”Under gatstenen” på Lunds konsthall
Den centrala idén i den luftiga grupputställningen ”Under gatstenen” utgår från den brasilianska konstnären Lygia Clark (1920–1988). Hennes banbrytande arbete upplöste en gång gränserna mellan subjekt och objekt, mellan upplevelse och politik, mellan konst och liv på ett alldeles eget sätt. Tillsammans med verk av sju samtida konstnärer är ambitionen att undersöka hur konst och liv flätas samman under kristid.
Utställningen inleds med Clarks ”Estruturas de Caixa de Fósforos” (1964) på ett litet podium. De hoplimmade tändsticksaskarna bildar en öppen, föränderlig struktur och förkroppsligar hennes idé om den ”organiska linjen”. Till skillnad från hennes magnifika retrospektiv på Neue Nationalgalerie i Berlin i somras får man här dock inte röra vid verket, ett öde som ofta drabbar deltagandebaserad konst när marknadsvärdet sticker iväg på prylarna som man är på väg att fippla med.
På den monumentala väggen intill Clark visas Anne Tallentires upptejpade ritning av sitt hem. ”Area” (2018/25) markerar ett avstånd till de villkor som gör hennes konstnärsliv möjligt. Där Clark uppfattade konsten som en förbindelse snarare än en form, och där den organiska linjen blev en metafor för relationer mellan kroppar, material och liv, får linjen hos Tallentire en annan funktion. Strukturen på väggen ställs helt enkelt i förhållande till livets gränser och möjligheter, något som återkommer med materiell påtaglighet i Anders Hergums skulpturala moduler ”Reclaim the framework” (2025). Och här börjar man ana att ramverket inte bara är materiellt, utan en social abstraktion som hemmet.
Detta riktar uppmärksamheten mot ljudbildens effekter. Utställningen genomkorsas nämligen av det hypnotiska motorvägsbruset från Valérie Jouves film ”Grand Littoral” (2003). Med långsamma kamerarörelser och rytmiska klipp genom Marseilles utkanter formas en känslomässig kartläggning av arbete, migration och konsumtion bortom sociologins kategorier. Atmosfären skänker Under gatstenen en drömsk vajb, som gör luften lätt att andas.
I Kasra Seyed Alikhanis postdramatiska spa-melodram ”Friskvård” (2023/2025) tar det drömska en surrealistisk vändning. De absurda sekvenserna i filmens teatrala spamiljö dryper av svart humor som får en än mer olustig klang i mötet med Alikhanis måleri som verkligen lyckas fånga institutionssveriges mörkaste inre. Missa inte ”EXT, Utsikt” (2025), strategiskt hängd på övervåningens bortre balkong om ni vill få ett hum om era egna mentala blockeringar. Om det omedvetna huserar under Alikhanis gatsten, så präglas Yuko Mohri i sin fotoserie ”Moré Moré Tokyo (Leaky Tokyo): Fieldwork (2009–21)” av en närmast animistisk air kring improviserade reparationer i Tokyos inre.
Runt om i konsthallen hänger ”Uro” (2024), tio till synes anspråkslösa mobiler av Carla Zaccagnini, ni vet typ sådana som ofta hänger över skötbord för att styra ungens uppmärksamhet bort ifrån vad som håller på att hända. I Zaccagninis variant anknyter de upphittade objekten från gator och torg till en lumpsamlande tradition som går tillbaka till Baudelaire, den förste poet som systematiskt gjorde det triviala, slitna och bortkastade till material för poetisk manipulation. Men det som ser ut som en klassisk modernistisk gest att utvinna nya effekter ur kapitalismens lort visar sig ha helt andra ambitioner.
”Uro” ingår i forskningsprojektet ”Diffracting the Copenhagen Interpretation: Toward Non-Local Collaborative Art Practices”, där Zaccagnini tillsammans med sin forskargrupp undersöker hur kvantfysiska begrepp så som kvantsammanflätning kan användas som modell för konstnärligt samarbete på distans och mellan olika fält. Verket lånar bara denna numera institutionaliserade estetik och livshållning som en gång framstod som ett motstånd mot varulogikens ordning! Den dinglande lumpen är upplockade i planerade dérives i olika städer, ni vet det där kringdrivandet utan vare sig mål eller funktion som gjorde Situationismen till det kanske sista avantgardet. Men i stället för att bryta med kapitalets hopplösa skådespel har man i stället försökt frammana en kvantfysiskt förankrad sammanflätning. Se där, en helt annan verklighet under gatstenarna än den stadens psykogeografi som situationisternas kartläggningar försökte avtäcka!
Såtillvida betecknar verket en stark kristendens där Nils Bohr är mer pop än Karl Marx i samtidskonsten. Så länge Marx dominerade diskussionen var det möjligt att förstå hur konstutställningen som form i bästa fall kunde bli en kritisk del av det sociala förhållande som kännetecknade övergången från det feodala till det kapitalistiska samhället. När Bohr tar över försvinner historien. Konsten blir till ett postsocialt labbande och utställningen förvandlas till en fysiskt given behållare för att presentera metaforiska illustrationer av något kvantfysiskt naturligt.
Att förlägga kvantfysikens lagar ”under gatstenen” markerar också ett brott med Lygia Clarks terapeutiska konst. För henne var ju det sociala inte en yttre ram för konsten utan dess själva relationella sensoriskt kännbara material – snarare än en metafor för kvantfysikens naturalism.
Jag har svårt att komma på ett verk som bättre än ”Uro” fångar spänningen mellan en materiellt och historiskt förankrad konst från Baudelaire till Situationismen, där spåren av arbete och konsumtion är centrala, till en konst uppslukad av att naturalisera det sociala.
