Lika subtilt som att skriva ”kuk” på väggen
Karol Radziszewskis klassrum queerar historien med tonårig estetik
Publicerad 2026-02-12
Karol Radziszewski, Moderna museet
På väggen i mitt klassrum på högstadiet fanns det utöver världs- och fågelartskartor affischer på ”kill- och tjejpotatisar” som en del av en kampanj från nu nedlagda Svenska Grönsaksfrämjandet (heja DDR-Sverige).
Killpotatisen ifråga bar solglasögon och nithalsband och tanken var väl att den skulle illustrera vilken tuff knöl man kunde bli om man åt potatis. En kille i min klass tyckte potatisen såg bögig ut och nu såhär 30 år senare så är jag som medelålders bög beredd att hålla med. Man får ta den lilla representation man får, även retrospektivt.
Jag kommer att tänka på dessa tuffa ”queera” potatisar när jag sitter vid en skolbänk i den polske konstnären Karol Radziszewskis utställning ”The Classroom” på Moderna Museet i Stockholm.
I sin rumsliga installation har han tagit den mest själsdödande av institutionell inredning, som är välanvända bänkar och stolar från ett faktiskt polskt klassrum på 90-talet, och byggt upp ett hbtq-drabbat klassrum dekorerat med den typen av historia man inte fick lära sig i en heteronormativ grundskola. Vare sig i ett post-kommunistiskt Polen eller ett budgetsanerande Sverige.
På pressvisningen pratar han om den typen av statligt sanktionerade posters som skolorna hade på väggarna under hans grundskolegång som antitesen till en queer blick. Inte en bögig potatis i sikte men gott om inredning att queera i efterhand.
Ända sedan Radzisweski startade sin queera kulturtidning DIK Fagazine 2005 har han grottat ner sig i queer dåtids- och nutidshistorik med koppling till länderna i det forna östblocket.
Både med tidningen och sitt interdisciplinära konstnärskap har han byggt upp ett arkiv av queera berättelser som nu landat i detta klassrum som jag misstänker kommer uppfattas olika beroende på vilken typ av sexuell läggning ens skola och skolgång godkände som acceptabel. I mitt högstadiums biologibok var ämnet homosexualitet reducerat till en fjärdedels sida så behovet av att ständigt behöva revidera värdet av ens existens är tyvärr nästintill oändligt.
Ett gytter av muskulösa män i balaklavas, en Medusa och en sexig kentaur stirrar på mig
Näst längst fram bland klassbänksraderna i salen sitter jag omgiven av inramade reproduktioner av Karols målningar av ett tjugotal queera konstnärer och kulturpersonligheter. Bland annat den tjeckiska surrealisten Toyen som betraktar mig med höjda ögonbryn och den ungerske konstnären László Mednyánszky med pillemarisk blick.
Detta puggornas porträttgalleri är som en sammansmältning av en altartavla och en Okej-poster, ritade som med gräll griffeltavlekrita för att verkligen subvertera tanken på kvarsittning till något eftersträvansvärt – trots att man sitter i ett rum där väggarna har målad bröstpanel i samma nyans som näringsfattigt urin.
Ovanpå de naggade skolbänkarna har han ömsom målat med en koleriskt kladdande hand och ömsom klipp-och-klistrat på urklipp från diverse queera fanzines och tidskrifter från olika öststatsländer.
– Kunskapen existerar säger Radzisweski framme vid katedern, du behöver inte lära dig allt utantill. Jag vänder mig bakåt i min bänkrad och betraktar den gigantiska väggmålningen som han klottrat på väggen. Ett gytter av muskulösa män i balaklavas, en Medusa och en sexig kentaur stirrar på mig.
Det känns lite småtöntigt och ungefär lika subtilt som om han hade skrivit ”kuk” på väggen.
Men just denna tonåriga iscensättning är också lite vad som skänker hela klassrummet dess magi. Som människa (och speciellt som queer människa) behöver man omformateras då och då. Starta om, bli av med skadlig information och ersätta den med något mer välgörande. Detta inkluderar muskulösa fantasifoster i grälla färger som man knappt fick lov att drömma om på högstadiet.
”Fag Fighters” heter det pågående performanceprojekt som Karol låtit sätta upp sen 2007 där fem muskulösa män i stickade rosa balaklavas framför en sorts koreograferad maskulinitetsritual som går från påklätt till avklätt. Så även denna gång på öppningskvällen på Moderna när de rör sig genom salarna ackompanjerade av en barbröstad violinist. Med mord i blick – eller kåt blick, det är alltid svårt att veta med killar i grupp – stirrar de på oss i publiken som likt en skock perversa får vallas runt genom museet, tills de avslutar i klassrummet där de bygger en kentaur av sina kroppar. Fantasifostret återvänder till klassrummet.
Dagen efter öppningen skriver jag med en bögbekant och frågar om han vet vilket stycke den avklädde violinsten spelade under performancet och han svarar att ”det är en polsk sekelskifteskompositör som gillade kuk”. Chat-gpt släng dig i väggen, det här är den enda informationen jag behöver. Jag tänker igen på det Radzisweski sa om att kunskapen existerar utan att lära sig allt utantill och jag skriver kuken på väggen mentalt. Låt stå.
För duktiga elever så finns det ett program under utställningens gång med bland annat föreläsningar och filmvisningar.
