Han skapar konst av att plundra googles arkiv
Jon Rafmans projekt visar en sorts verklighet – men utan mänskligt öga
Uppdaterad 2025-11-24 | Publicerad 2025-11-19
Jon Rafman: Report a concern – The nine eyes archives, Louisiana
Den här utställningen visste var den tog. It’s been a helluva ride, som man säger på engelska: Internet, från persondatorer till sociala medier och smartphones har pågått i cirka 30 år och numera känns det som om vi lever mer i den bild av världen som många av oss bär med oss än i den faktiska världen.
”Bilden av världen” är konstnären Jon Rafmans värld – det är den han ställer ut på Louisiana. Rafman arbetar med scenerier han upptäcker och tar från ”google maps”. När sådana bilder blir verk; när en konstnär, godkänd av konstvärlden, hänger dem på en vägg får de tjusiga epitet: readymades, objets trouvés eller vernacular photography.
Rafman ”plundrar” det nioögda monstrets arkiv. Googlebilarna som med sina nio kameror på taket skickades ut på prov 2006 och officiellt 2007 för att kartlägga människans gator, och råkade kartlägga människans villkor, utgör numera världens största bildsamling.
Fotografierna Rafman plockat på sig är till exempel dråpliga, vackra eller otäcka; han har ett gott öga för människans sårbarhet. Någon utklädd till kanin i San Francisco 2011, en tiger i urban miljö, ett gäng arresteras, en lastbil brinner; två hästar som drar sulkyer i Kalmar 2023 skräms av googlebilen och stegrar sig. ”Report a concern” är utställningens underrubrik och nog är det oroande.
För oroande i några fall. Manchester 2013, en bakgata med en prostituerad som tillfredsställer en kund. Från den gatan finns bilder från nästan varje år; 2008–2025, men allt från 2013 är bortrensat: scenen skedde, avbildades till den digitala världen, Rafman plockade in den som konst i fina salonger och nu finns den bara där – ursprunget utplånat.
Rafmans projekt inleddes 2008 och blev genast viralt. Redan då hatade jag uppmärksamhetsekonomin men älskade googles gatuvyer. Potentialen, liksom: Ett bildarkiv med årsringar av hur miljö, städer och gator förändras; gentrifiering, villamattor rullas ut över oåterkalleliga värden, grönytor anläggs, städer byggs eller förfaller – och människan fick sin rätta storlek (liten) i världen.
Trodde jag i alltför hög utsträckning på positiva effekter av dokumentation? Fotografi är inte sanning men kan vara kunskapsunderlag; föreställde jag mig att också små landvinningar angående ”att se och veta” kunde få goda resultat? Förmodligen. Läxan blev brutal. Förbättringsvilja trumfar inte vinning och den digitala världen lånar sig till vad som helst mer än den analoga – på www underordnas kunskap medan reklam och propaganda överordnas.
På invigningen tycks Rafman nervig. I förbigående frågar jag honom om den process vi alla har varit igenom och var på skalan från utopi till dystopi han faller: Hur uppfattade du internet för tjugofem år sedan och hur uppfattar du det nu, frågar jag. Min båge har varit den typiska, svarar han – från techoptimist till techpessimist. Borde du ha varit mer cynisk? Ja, svarar han.
På Louisiana har Rafman dragit ut google maps till rum vars stämning och dekor efterliknar nätets kaos; hundratals bilder och videos på större och mindre skärmar, de rörliga bilderna är fiktiva berättelser tillverkade av dokumentärt material.
Angående fotografiers värde finns en enkel formel: Ju mer verklighet som har fångats desto mer värdefull blir fotot med tiden och tvärtom. Få fotografier har så mycket verklighet som dessa men hur påverkas värdet av att det inte finns något mänskligt öga bakom? Rafman är blott en ordnande kraft av tillbakabildning i tre steg; verklighet → google maps → Louisiana.
Platon skulle ha varit upprörd förstås; mimesis (tillbakabildningen) är farlig eftersom den förvränger sanningen och förstärker illusionen – snarare än ger människan insikt. Men illusionen är vad människan far efter, vad vi gillar.
Är verken bra nog att hänga på vägg i ett flådigt sammanhang? Nja, men Rafman vet att han sysslar mer med upplevelsepark; att hans verk är intressanta som fenomen mer än av kvalitativa skäl och vetskapen om det, att det finns ett metaperspektiv, räddar bilderna från att bara vara från en karttjänst.
”Att lära sig om världen utplånar inte mystiken, det finns alltid mer mystik” – internet påstår att författaren Anaïs Nin ska ha skrivit det men det tycks inte stämma. Svärmintelligensen gör så – påstår att beundrade författare sagt något – som om den vet att det krävs en människa för trovärdighet.
Förr skrattade jag åt de som trodde att världen kunde avförtrollas men nu är jag mer osäker. Så länge verkligheten influerade internet bevarades mystiken men det skiftade när internet började influera verkligheten och avförtrollningen inleddes.
Ska vi bara fortsätta att göra detta? Vara på internet? Förhålla oss till det? Tänker jag när Rafman pratar om sitt arbete. Samma stund får jag en nyhetsflash om att Danmark ska förbjuda sociala medier för de under femton. Rafman säger att det inte längre går att ”do photography” som en gång i tiden och det är nog sant men allt kan förändras igen.
