Konst som förföljer mig när jag försöker somna
Lina Selander på Marabouparken är en fullträff
Publicerad 2025-11-16
Lina Selander: ”One is equal to one”, Marabouparken, Sundbyberg
Medan vi kan förtränga behandlingen av levande varelser i djurindustrin, blir vi bestörta när husdjur far illa. I nyhetsflödet från världens krigshärdar är bland det mest hjärtskärande bilderna av människor som flyr med sina djur eller bemödar sig att skydda dem från krigets verkningar. I Lina Selanders utställning finns en filmsekvens från Gaza med en liten pojke som försöker trösta och lugna sig själv och sin traumatiserade katt. Bilden förföljer mig när jag ska somna på kvällen.
Selander återkommer med jämna mellanrum till palestiniernas situation i sina verk. Jag minns en video från Jerusalem där israeliska invånare dumpar sina sopor över de palestinska grannarna i gränden under dem. Konstnärens metod att smälta ner konflikten i en vardaglig bild är lågmäld och riktar samtidigt ett välbehövligt slag under bältet på betraktaren. Frågan om vad som krävs för att väcka empatin hos dem som lever skyddade i sina välfärdssamhällen blir här märkvärdigt akut.
På Marabouparken läcker videoverken in i varandra, vissa projiceras på transparenta dukar som släpper igenom bilderna och får dem att rinna ut på väggar och golv. Man får ett intryck av sårigt tredimensionellt måleri. Något kallar på en inne i filmerna – det kan vara fångar som signalerar inifrån ett fängelse, ett nyfött barn under fonden av en krigshärjad stad, trevande händer bakom igenkännbara bilder av något annat.
För att förstärka trasigheten låter Selander sitt material genomgå olika bearbetningar. Hon kan exempelvis först filma med analog kamera, för att därpå överföra bilderna till digital video och sedan processa resultatet i en gammal defekt apparat för specialeffekter. Det är som om hon söker införliva en taktil erfarenhet i filmmediets flyktiga dimension. Tanken går till alkemins sammankokning av olika ämnen i retorten.
Jag tänker att konstnären är upptagen av seendets olika villkor, av hur den lilla mikrovärlden går igen i den väldiga kosmiska. En video där en bläckfisks synceller iakttas genom mikroskop ledsagas av en mörk poetisk text som för tankarna till 1800-talets romantiker. Det rör sig om en vision av en dunkel och obestämbar rymd där subjektet tycks vara i färd med att anta en djurlik karaktär med vingar. Kanske har Selanders inspirerats av den engelske poeten William Blake.
Liknande ordalydelser går igen i ”Moon tapestry” (2024) där ljudspåret delvis bygger på John Miltons läsdrama ”Simson i Gaza” (1671) som handlar om den bibliske hjälten Simson som förlorat sin kraft och dömts till tvångsarbete i en kvarn i Gaza. En melankolisk parallell till det palestinska folkets förlorade agens.
Mot alla vackra organiska inslag i verken står teknologi som blivit obsolet. Bilder från övergivna laboratorier och instrumentpaneler från uttjänta kärnkraftverk fungerar som en form av ruinromantiska påminnelser om förgängelsens envetna arbete på trots av människans klåfingriga försök att bemästra naturen. Likt i Predikaren är människolivet kort och allt fåfänglighet. Selanders verk har en lågfrekvent men långvarig effekt på betraktaren, det tar lite tid innan de helt sjunker in. Men sedan bär man med sig minnet av dem som en dyrbar och uppfordrande erfarenhet.
Konstpodden I själva verket: Gentrifieringen äter allt
Café Bambino: Nyliberala perversioner & kriminaliserat sex
