Den ryska själen svettas fram i nytt ljus
Staffan Valdemar Holm ger Tjechovs rollfigurer andra sidor
Publicerad 2025-02-07
”Ural” på Kulturhuset stadsteatern
I sin nyskrivna pjäs ”Ural” är Staffan Valdemar Holm ute efter den ryska själen, lite som Elfriede Jelinek i sitt skrivande manglat den österrikiska. Hur förstå kombinationen av Bolsjojbalett och evig invasionsberedskap?
Holm går till Anton Tjechov som år 1900 skrev in artilleriöverste Versjinins roll i sitt drama ”Tre systrar”. Där framstår översten mest som en melankolisk visionär som fångar syster Masjas hjärta. Men när Holm med djävulsk humor kniper tag om Versjinin med pincetten, och lyfter in honom i sitt bjärta scenljus, träder andra sidor fram.
Versjinins specialiteter i systrarnas salong är två: 1) att beklaga sig över sin galna hustru därhemma 2) att filosofera över hur underbart det kommer att vara att leva i Ryssland om 200 år. Det må nu vara 75 år kvar innan tesen ska bevisas, men inte ser det bra ut.
På pin kiv tvingar nu Holm översten att stanna hemma hos sin fru istället för att hänga hos systrarna och orera. Herrskapshuset får ge plats för ett sterilt sjukhusvitt ”hem”, med kyl, spis, pissoar och samovar längs väggarna. Här konfronteras Sven Ahlströms högspända överstegestalt – ömsom uppblåst, ömsom kuvad – med sin ”galna hustru”. Hon som Tjechov lämnade i ridån får inta scenen, och oj vad det tar hus i helvete. Tjechovs svävande melankoli blir expressiv fysisk teater. Kropparna kan knappt kan härbärgera replikerna, som i sig gör absurda kast mellan högt och lågt och i tid och rum. När makarna talar om ”Mannen. Den mannen” kan det vara Ivan den förskräcklige, Stalin eller Putin, allt går ju igen.
”Mannen” kan vara Ivan den förskräcklige, Stalin eller Putin, allt går ju igen
Rebecka Hemses gestalt, ett skört kraftpaket, hatar sin makes flirt med Masja. Hon uttrycker sin ångest i makaber, komisk dans – butoh möter ”Svansjön”. Men hon vill ändå höra hans saga om livet därute, med systrarna. På detta sätt får vi fiffigt lyriska fragment från Tjechov (Ahlström härmar i skev falsett systrarnas repliker) samtidigt som dramat borrar i det som hos föregångaren mest är en militärisk inramning. Våldet briserar. Här i form av det dubbelhelvete som är makarnas och Rysslands – allt i ett, eftersom den ryska själen inte kan skiljas från dessa människors vara.
Till sin hjälp för att framkalla dubbelhelvetet har Holm en berättare: en fantastisk Ann Petrén i ryskinspirerad kolt och moonboots. Hon cirklar kring makarna och intar ibland en auktoritär mittposition. Hon är nämligen också teaterkonstens ande, som tar sig alla tänkbara friheter. Hon kan tala direkt med rollfigurerna eller avslöja deras lögner (jo, han har pinkat i samovaren); hon kan hetsa dem eller, om hettan blir för stor, pausa dem och ändra deras gester från slagsmål till omfamning. Det blir en underbar metateater med Holms signum.
Det är storartat hur de tre skådespelarna får den ryska själen, från misogyni till isprinsessor, från vodka till kanonmat, att liksom svettas fram ur dramats varje por. Det är humor och blytungt allvar. Överstens patriotiska tal skär rakt in i nutidens händelser: ”Vårt land byggs på sönderrivna uniformer, krossade skallar, ryggkotor och andra skelettdelar… Det är därför Ryssland är starkare och vackrare än alla andra nationer tillsammans. Vi bygger framtiden på våra egna lik, våra egna offer.”
Att dramat ändar med bataljonernas förflyttning västerut, mot ”Polen eller Ukraina” är följdenligt. Makarna börjar ofrivilligt skaka, såsom vi alla skakar inför likräkningen.
