Vilt och underhållande inlägg i klimatfrågan
Henrik Bromanders nya pjäs visar möjlig väg framåt
Uppdaterad 2025-01-20 | Publicerad 2025-01-18
Hungerstenarna på Malmö stadsteater
Hur i helvete ska människor fatta hur illa det är ställt med klimatet? Vad måste ske för att det ska bli en radikal förändring? På 1400-talet la tyskarna så kallade hungerstenar i uttorkade floder som minnesmärken för svåra år med torka och hungersnöd. I dag kämpar miljöaktivister allt mer handgripligt för att nå fram med sitt budskap. Ofta med sina egna kroppar som insats. Alltid under stark kritik från fossilindustri, klimatförnekare och en oförstående allmänhet. Hindra ambulanser på motorvägen med blockader av trafik, hur ska det kunna hjälpa klimatet?
På Malmö Stadsteater visas nu en framkomlig väg för att väcka intresset. Henrik Bromanders nyskrivna pjäs ”Hungerstenarna” är inte mindre än ett vilt engagerande och smart underhållande inlägg i klimathotsfrågan.
Det handlar om poliser som kartlägger miljöaktivister som hot mot rikets säkerhet och miljöaktivister som planerar aktioner mot oljeindustrin. Tonträffen är samtida Malmö med civilklädd polis och Möllevångare i glada färger, trasiga jeans och therian-svans. De förra spanar på och avlyssnar de senare och tycker helt klart det är spännande med de världar de i jobbet får inblick i. Även de så kallade tomtarna har ju sina egna liv. Poliserna är inte mer än människor de heller, men Peter är nog lite mer ändå. Sedan sin tid som soldat i Afghanistan (?) har han i alla fall inte någon känsla för gränser.
Han dras till elden som brinner hos den unga aktivisten Anna. Hennes passion är svaret på hans medelålders begär och mötet mellan dem blir hett. Erik Borgekes Peter är bistert stram, ett yttre pansar över en sexdrift och kanske något mer sårbart därunder. Mansbilden är en kliché men Borgeke lyckas skapa en känsla kring det stumma som väcker intresse. Hanna Carlsson bidrar aktivt till känslan men hennes Anna äger framför allt en klarsyn och värme som känns långt ut i salongen. Carlssons distinkta röst är direkt upplyftande att lyssna till samtidigt som hennes gestaltning rymmer vitt skilda dimensioner. Hur relationen utvecklas går inte att förutsäga utan hänger intimt samman med hur lögner och svek uppdagas.
”Hungerstenarna” är en mycket fysisk föreställning. John Hanses regi är både känslig och psykologiskt skarp och ensemblespelet är imponerande och precist laddat på urpremiären.
Scenens bredd används filmiskt, svarta höga skivor skjuts för och dras isär, avslutar och påbörjar scener. Greppet förstärker intrycket av hemlighetsmakeri och dubbelspel men lägger också en framåtriktad puls i förloppet. Jonas Åkessons suggestiva ljudbild överlappar elegant, skapar isolerade rum och platsspecifik stämning. Ihop med Maja Kalls dramatiska scenografi och träffsäkra samtidskostym lyfter föreställningen till något alldeles speciellt och nutida.
Hur det ska gå i Bromanders tvåaktsdrama är en fråga som lever schvungfullt på den mellanmänskliga och smarta intrigen. Hur det ska gå utöver den, visar föreställningen, beror på oss alla.
