Hon är fenomenal i rollen som Ditlevsen
”Köpenhamnstrilogin” på Malmö Stadsteater är fem plus
Uppdaterad 2026-03-24 | Publicerad 2026-03-22
”Köpenhamnstrilogin” på Malmö Stadsteater
Tove Ditlevsen är en välkänd dansk författare. Född arbetarklass på Vesterbro i Köpenhamn debuterade hon som 22-åring, skrev poesi, romaner och noveller och arbetade som journalist. Tack vare sitt skoningslöst självutlämnande författarskap räknas hon i dag, femtio år efter sin död, till de främsta även på den internationella scenen.
På Intiman i Malmö kan man nu få ett slags närkontakt med graden av Ditlevsens frimodighet i en hårt begränsande manlig värld. Hon är sannerligen inte som andra, just därför så intressant. Ditlevsen talade själv om sin ”proletära instinkt” från uppväxten och Tom Silkebergs dramatisering av hennes självbiografiska Köpenhamnstrilogi väver på ett fantastiskt djupgående sätt samman valörerna och konsekvenserna av denna instinkt. Regissören Anja Suša bygger sceniskt på fantastiken och skapar av många pregnanta scener en föreställning som fullt ut behärskar att estetiskt ta ut svängarna. Renodlat och excessivt på samma gång.
Ordet blir till kött och ensemblen turnerar lustfyllt en mängd roller. Älskare, läkare, arbetsgivare, väninnor, hushållerskor, sjuksköterskor. De läsarbrev om kvinnligt elände, förtryck och dubbelmoral som Ditlevsen troget svarade på i sin läsarspalt tar på scenen återkommande fysisk gestalt i förtvivlade, desperata kvinnogestalter. Vad ska de göra åt sitt elände, vad ger Tove Ditlevsen för råd?
Hon som privat dras till kärleken till männen, de destruktiva äktenskapen, missbruket. Hon som vägrar förminska sig när det är omständigheterna som bringar olycka. Barnet som hon inte vill behålla, hur det ställer till det. Ju mer hennes liv verkar kaos, desto mer uppriktiga framstår hennes ord. Och det är i god mening också ordens teater på Intiman i Malmö där Kajsa Ericsson är helt och hållet fenomenal i rollen som Ditlevsen. Blek på gränsen till genomskinlig, den starka blicken som borrar sig in eller ser i tomhet. Hennes fysiska anpassning, än på höga klackar, än hukande under ett bord, skör i sitt beroende men aldrig besegrad.
Mor och far och bror som går igen. Den lilla barnvagnen och slitna gunghästen i trä. Minnena som präglat och jagar. Nuet som aldrig tillåter närvarons ro. Andreas Huumonens underliggande filtrerade och skärande ljudbild är avgörande för intrycket, hur den växlar och skärper oron i scenerna. Helga Bumschs utsökta scenografi med mättade ytor av beige och ljus opal är optimal bakgrund för Maja Mirkovics lätt tidstypiska kostymer i kulörer. Scenen är läcker på alla upptänkliga sätt trots att den också gränsar till sjukhusmiljö.
Till skillnad från det alldeles nyss stundade spektaklet på Volksbühne i Berlin där en skränig och kvinnofientlig version av Köpenhamnstrilogin nedsablats av publik och kritiker och lett till att Olga Ravn dragit tillbaka sin del av manus och att uppsättningen lagts ned, hoppas och tror jag att publiken kommer strömma till Malmö Stadsteaters pärla till föreställning.
Det gör inget om ni inte läst banbrytande Tove Ditlevsen tidigare, ni kommer ändå nära hennes liv och ord. Sån här både djupgående och underhållande, meningsfull och välspelad teater ser man inte ofta, passa på!
Prenumerera på nyhetsbrevet om scenkonst: Premiärlejon & Scengångare
