För lite blod i Dramatens Hinkemann
Marcus Vögeli är lysande i en haltande premiärföreställning
Uppdaterad 2025-03-18 | Publicerad 2025-03-14
”Hinkemann” på Dramaten
Närmare hundra år dröjde det för Dramaten att återigen spela den tyske, expressionistiske dramatikern Ernst Toller. Efter att hans revolutionära ”Hoppla, vi lever!” fick svensk premiär 1928 har den satts upp minst en gång i Sverige, på Stockholms stadsteater 1980. Men i den tyskspråkiga teatervärlden är Toller ett stort namn som spelas flitigt, och det vore en underdrift att påstå att hans pjäser gått och fått ny aktualitet även här.
Ernst Toller var jude, svuren socialistisk revolutionär och antifascist och har skrivit flera numera klassiska stycken som speglade hans oroliga samtid. Hitlers maktövertagande tvingade honom i exil till USA, där han begick självmord strax före andra världskrigets utbrott 1939.
”Hinkemann”, som nu sätts upp av Anja Suša i en ny lätt moderniserad och komprimerad bearbetning av Tom Silkeberg, skrev Toller i Niederschhönenfeldfängelset 1921–1922 och premiären i Dresden 1924 stormades av högerextremister.
På Dramatens lilla scen knyts nu Tollers 20-tal ihop med vårt. I scenografen Helga Bumschs sjaviga salong med smutsiga, upprivna medaljongtapeter finns en upphöjd rund scen i mitten, med fem Dramatenstolar på räls runtom. Över denna jobbar Jens Sethzmans effektfulla ljusdesign med en dominant höj- och sänkbar sol av glödlampor. Det är här, på denna ”cirkus”, soldaten Eugen Hinkemanns sorgliga öde visas upp för betalande publik.
Hinkemann har stridit i första världskriget (vilket även Toller gjorde) och där skottskadats så illa att han blivit kastrerad. Hemma igen visar det sig att hustrun Grete (spelad av Natalie Sundelin) är otrogen med hans vän Paul Grosshahn (Gustav Berg). Dessa ursäktar sin affär med hänvisning till Hinkemanns fysiska och psykiska krigsskador, medan Hinkemann finner det största sveket vara att hustrun äcklats av hans olycka och skrattar åt honom offentligt.
Hos Toller är rollnamnen symbolladdade, som att ”hinken” betyder halta och Grosshahn stor tupp. Vilket förstås syftar på vad Paul kan göra, men inte längre Hinkemann, med Grete. Som förstås också blir gravid.
Grete kallas i sin tur ibland för Gretchen, en bland flera blinkningar till Goethes ”Faust”, som i Silkebergs bearbetning namedroppas extra liksom för att understryka den teaterhistoriska referensen. När Gretes väninna Frenze (Elisabeth Wernesjö) försöker förföra Hinkemann gör hon det genom att strö sockersmulor på rad, kalla honom för Hans, som i folksagan, och skrattar sedan som en häxa medan hon lyfter på kjolen för att locka honom till sitt ”pepparkakshus”
Inbakad finns också den förmodade inspirationen från den sanna historien om Kaspar Hauser liksom den uppenbara från Büchners ”Woyzeck”. Den fick postum premiär i München 1913, är mycket spelad i Sverige, och handlar också om en tragisk soldat. Drivkraften för såväl Woyzeck som Hinkemann är främst att försöka uthärda sina trauman och överleva sin fattigdom. Båda ställs inför tvingande ickeval att ställa upp på erbjudanden om att förnedra sig för pengar. Där Woyzeck går med på vetenskapliga experiment, som gör honom galen, värvas Hinkemann i stället till en cirkus där han får 80 D-mark om dagen för att bita huvudet av råttor och suga deras blod inför en sensationslysten publik.
Detta bäddar för otäcka scener, och blir en given showstopper på Dramaten även om det faktiskt kunde ha fått vara mycket grisigare och blodigare. Här märks hur svensk teater har betydligt högre trösklar för frossandet i ”Ekel” jämfört med den tyska, även om Serbienfödda Anja Suša nu må ha hela Europas teaterscener som sin arbetsplats.
Det råder ingen tvekan om vilken gärning Suša och Silkeberg nu gör som introducerar ”Hinkemann” för svensk publik. Det var så att säga hög tid för Ernst Tollers comeback. Men arbetet på scengolvet lämnar dessvärre mycket kvar att önska. Ensemblen skulle helt enkelt behöva mer repetitionstid, för på premiären ser flera scener fortfarande ut som platta skisser i regissörens arbetsbok. Jag ser vad de vill, men de når inte fram.
Marcus Vögeli, i titelrollen, är den enda som framstår som färdig och riktigt grundad i sitt rollarbete. Men han fyller å andra sidan sin utmärkta Hinkemanngestaltning med så pass mycket nerv och blod att det kompenserar en hel del för det jag saknar i andra delar av detta expressionistiska teaterkoncept. Om hela ensemblen hade spelat på hans nivå, och fått mer hjälp att förkroppsliga regissörens idéer, hade detta nog kunnat bli en riktigt stark upplevelse.
Sannolikt har ett sent skådespelarbyte utmanat repetitionsarbetet, och skulle kunna vara en orsak till att hela ensemblespelet haltar till och från. Tiderna är ju tyvärr sådana att inte ens Dramaten har råd att skjuta upp premiärer av konstnärliga skäl, om det inte är komplett kaos i kulisserna. Men det borde de ha vågat göra denna gång, för den här uppsättningen ser ut att ha avsevärt mycket mer potential än vad premiärpubliken erbjuds. Jag skulle hemskt gärna ge ”Hinkemann” en till chans, och se om den när de spelat några föreställningar. Men premiären kan jag inte ge mer än två plus.
