”Stormen” med mycket tufsig och rufsig värme
Drömstoffet är av allra bästa märke på Orionteater
Uppdaterad 2025-03-07 | Publicerad 2025-02-28
William Shakespeares ”Stormen” på Orionteatern
I applådtacket tickar undret in. De var faktiskt bara tre skådespelare! Det som nyss var en hel värld, befolkad av magiska väsen, giriga hertigar, suputer och skojare, samt en trollkarl och hans dotter framkallades alltså av dessa få människokroppar. Hur gick det ens till?
Shakespeares sista drama ”Stormen” har fyllt tusentals stora scener sedan premiären 1611. Pjäsen har hela 14 roller och en virvlande intrig där ett gäng skeppsbrutna italienska maktmän utsätts för trollkarlen Prosperos (utmanövrerad furste av Milano) magiska hämnd på en exotisk ö.
På Orionteatern är det enkelt och småskaligt, men ändå rikt. Det är som om Peter Oskarson velat tona ner sitt renommé. Han som varit konstnärlig ledare både på Orion och i Malmö, Gävle och Stenegård-Hälsingland, skulle lätt få gehör för en stor och påkostad produktion. I stället väljer han ”fattig teater” och spelar i vad som brukar vara teaterns foajé. Rummet är rått och gesten riktad mot skapandets kärna, den kreativa fantasin. Det passar fint – allt vi ser är ju Prosperos lek med människor som med dockor (och tvärtom).
Ensemblen är högst familjär. Med en ömsint spegling görs Prospero och hans dotter Miranda av Oskarson själv och hans dotter Mika Oskarson Kindstrand. Som tredje aktör syns Arabella Lyons från Folkteatern i Gävleborg som gestaltar ”monstret” Caliban med kraft och långa tår. Ensemblen utökas också med en rad kroppsstora, tufsiga stavdockor, som skådespelarna turas om att hantera, rätt fula men alla med levande blick och unik karaktär.
Vigt växlas det mellan roller. Särskilt mångkunnig i dockspel, rörelse och sång är Mika Oskarson Kindstrand. Hon har ett sjå. I ena stunden svävar hon i en taklina som luftanden Ariel, i nästa låter hon Mirandadockan och Ferdinanddockan ingå ett kärleksmöte. De svarar varandras stora, trevande kärleksord med vida munspringor; svarta gap av passion. Det är mycket näpet.
Till det sympatiska hör att Prosperorollen tonas ner. Det går förstås inte att komma ifrån hans terror mot den jordbundne ”urinvånaren” Caliban – detta imperialistiska drag som ofta dissekerats ur postkolonialt perspektiv. Men Oskarson gör rollen utan magstöd, mer som en lite trött konstnärspappa inriktad på sin dotters bästa och den slutgiltiga försoningen. Ibland tycks han nästan gå ur rollen och bli sig själv.
Det finns alltså ingen politisk udd i tolkningen, men desto mer värme. Publiken bjuds upp till dans när Prospero fått intrigen dit han vill. Det hade varit ett bra slut, men Shakespeares komedier har en tendens att sluta gång på gång, eftersom alla intrigtrådar måste bindas in. Lite långdraget blir det onekligen sammantaget. Men drömstoffet – det som vi alla är gjorda av – är av allra bästa märke.
Café Bambino: Slampiga tanter och unga nuckor
