Konsten att dansa in i oron – och ut ur den igen
Samspelet triumferar när Roland Paulsens ”Tänk om” blir dansteater
Publicerad 2025-11-09
”Orosdanser” på Kulturhuset Stadsteatern
Vad händer om jag inte kan skriva den här texten? Tänk om jag verkligen inte kan? Kanske aldrig kan skriva mer? Jag får sparken, förlorar min lägenhet. ”Orosdanser” på Kulturhuset Stadsteaterns Klarascen är full av orosfantasier och ångest inför framtiden. Ada Bergers uppsättning bygger på den produktive sociologen Roland Paulsens bok ”Tänk om – en studie i oro” som kom ut 2020.
I en kort film där Paulsen introducerar pjäsen menar han att det dels finns en paradox: vi mår dåligt trots att vi har det bättre och bättre materiellt. Dels finns det olika sorters oro och psykiskt dåligt mående, där det kollektiva – klimatet, oro för krig – är accepterat medan det privata inte är det.
Vi delar inte vår vardagsoro. Men vad händer om vi börjar göra det?
In på scenen stormar sex skådespelare som nervöst kliar sig, överallt. En rätt så genialisk och enkel gestaltning av oro och ångest. Kroppsligheten är med från början, i dansen och det fysiska uttrycket.
”Orosdanser” blir till att börja med och länge en kavalkad, en exempelsamling på allt det där vanliga. Men tillskruvat eftersom oron på läskigt vis blir helt verklig: ett läkarmöte bekräftar brutalt canceroron ”ja, du kommer att dö, snart”; känslan av att vara en bluff förvandlas från inbillning till faktum i en kollektiv scen. Demenssjukdom och ensamhet rivs av öppet och osentimentalt.
Scenografins sju dörröppningar i olika storlekar och höjder korresponderar med de sex skådespelarna på scenen. Det finns alltid en extra utgång, alltid en extra möjlighet. Det går att pressa in sig även i den minsta öppningen.
Valfriheten, möjligen en av orsakerna till samtidens ångest eftersom risken att välja fel närvarar, gestaltas listigt och väldigt roligt som ett samtal mellan föräldrar om deras barns alla framtidssäkrande aktiviteter.
Sakta skruvas scenerna åt, blir allvarligare, tätare. Kläderna blodiga, en trasigare skara människor som utsätts för verkligare men svårtolkade hot. Skratten i salongen glesnar, men igenkänningen finns kvar. Det är något renande att uppleva all denna oro gemensamt.
Om det är vår tids splittring, där normer och regler ändras och alltmer blir beroende av i vilken filterbubbla vi befinner oss (en sorts durkheimsk ”anomi” på speed) så finns det något som befriar: den där kollektivet är större än enheterna.
Så även om ensemblen briljerar i det enskilda – som Matilda Ragnerstams lekledare som löper amok och Shebly Niavarani som den som tar över och diktatoriskt leder in i evighetens meningslöshet, eller när Elisabet Carlsson hittar tonen som hudlöst demenssjuk, Pablo Leiva Wenger lever ut som totalt hjärtlös vårdpersonal, Adam Stålhammar dansar den perfekta pojkvännen och Liv Mjönes gestaltar den som når alla livsmål men ändå vill dö – så firas här samspelets triumf. ”Orosdanser” hittar på så sätt en väg framåt, ut ur oron.
