Generisk Norénparad som grisig maskerad
Som ett uppiggande stolpiller i Dramatens trötta repertoar när Markus Öhrn tolkar Lars Norén
Publicerad 2024-12-14
”Fem scener Norén” på Dramaten
Nyligen konstaterade jag hur oväntat fräscht det kändes med den psykologiska realismens återkomst på teatern efter alla år av ironi, citatteater, ploj och metagrepp på våra scener. Detta efter att ha sett Lars Noréns ”Bobby Fischer bor i Pasadena” som middagsteater på Folkteatern i Göteborg. Men nu är det dax att slipa om kritikerbrillorna igen. För när Markus Öhrn, med sin förkärlek för absurd, performancepräglad chockteater, sätter klorna i ett urval av Noréns pjästexter blir det raka motsatsen till Folkteaterns intima, realistiska närspel. Men faktiskt med samma slutsats: att vår existens är en ganska sorglig historia som man ändå kan behöva skratta lite åt.
Detta är ju en kärna i Noréns författarskap, som ofta hamnar i skuggan av den stereotypa bilden av dramatikern som Sveriges nationaldysterkvist, och som Öhrn nu förtjänstfullt sprättar upp och grisar till på sitt karakteristiska vis.
För att arrangera denna sin ganska generiska Norénkavalkad om livet och existensen har Öhrn saxat fritt ur Norénpjäser från olika epoker och presenterar dem hyfsat kronologiskt i halvtimmesscener med korta pauser mellan. Från ”Hebriana” (1987) och ”Så enkel är kärleken” (1997) med deras metateatertematik och Noréntypiska, alkoholdränkta relationsuppgörelser, till den fragmentariska ”3.31.93” (2013), varifrån bland annat en sekvens om en man, en musiker, som blivit svårt förlamad efter en olycka blir till plågsamt dråplig tragikomik till tonerna av Bach. Slutligen så den sorgliga tillvaron i livets slutskede enligt Noréns sena ”Andante” (2019). Där bilden av att livet på ålderns höst gått hela varvet runt och åter gör människor till hjälplösa dagisbarn får en egensinnig uppdatering i blöjor, med reflexväst, på tultande promenad.
Sin vana trogen placerar Markus Öhrn spelet i ett helvitt scenrum med få möbler, någon tavla och en grön krukväxt av plast i ett hörn. Den som sett något av hans tidigare verk i samma beprövade koncept får en omedelbar déjàvu. Och vet att när Öhrn går loss innanför så här gallerivita väggar kommer dessa snart att kladdas ner med blod och bajs. Minst. Och så blir det, även om ”Fem scener Norén” på Dramaten” måste sägas vara en ovanligt städad uppsättning utifrån Markus Öhrns egen chockskala betraktad. Så, de som förväntar sig brutala, grafiska våldsorgier kan nog ändå bli en smula besvikna. Ett knivmord begås salongsfähigt bakom fördragna draperier, men i finalen kompenseras dock splatterkonnässörerna när den blodiga förlossning som skett dolt under ett lakan ändå utmynnar i en liten parad där moderkakan släpas runt i navelsträngen likt en leksaksanka.
Men ”Fem scener Norén” känns på det hela taget ovanligt snäll för att vara Öhrn. Den saknar också den politiska sprängraften och förmågan att verkligen osäkra sin publik som han annars brukar vara bra på. Det som gjorde hans polska uppsättning ”Phobia” i samarbete med Karol Radziszewski på Nowy Teatr, i samma scenkoncept, till min mest minnesvärda teaterupplevelse i år, då jag såg den på Venedigbiennalen i somras.
På Dramatens lilla scen bär skådespelarna alltså även samma typ av stela signaturmasker (denna gång skapade av Nathalie Pujol) med stora stiliserade ögon och gapande munhål. Detta seriefigursliknande uttryck förstärks av de lika typiska, mikrofonpitchade rösterna, vilket sammantaget ger intrycket att skådespelarna blir till ett slags dockor som regissör Öhrn leker med i sin vita tittskåpsteater med röda, klassiska ridåer.
Så läggs ett komiskt filter över den psykologiska svärtan. Och då premiären äger rum på självaste Lucia finns även en kul blinkning till det så här års alltid lika tröttsamma tjatet om Norénjul, när den hospitaliserade dottern fått en Luciakrona och ett knasigt lussande uppstår i det norénska institutionseländet.
Samtidigt som detta regikoncept och denna estetik skapar en extremt stiliserad distansering begränsar den givetvis också skådespeleriets finlir, vilket ställer höga krav på att skådespelarna agerar fysiskt med resten av sina kroppar, vilket de lyckas fint med. Särskilt Rakel Benér Gajdusek förtjänar en extra applåd för hur hon skruvar till sin roll som sexuellt frustrerad skådespelerska i sitt underbart roliga kåtjuckande mot fåtöljer och golvlampor mm. Så visst är ”Fem scener Norén” en sevärd show – den är absolut ett uppiggande stolpiller i Dramatens annars ganska trötta repertoar. Även om den nu just inte råkar vara Markus Öhrns allra bästa.
