”Sverige släpade efter på grund av S”
Professor Lars Jonung skriver replik mot Daniel Suhonen
Daniel Suhonen riktar hård kritik mot min analys av Sveriges tillväxt på Aftonbladets ledarsida den 15 maj.
Jag underskattar det positiva bidraget från Socialdemokraternas politik under efterkrigstiden. Åren med Gunnar Sträng som finansminister var ju ”de gyllene åren” med låg arbetslöshet och hög tillväxt. Medelsvensson skaffade sig då ”bil och sommarstuga”. Om du inte tror på Suhonens så uppmanas du att ”fråga din mormor som var med då.”
Suhonens har säkert rätt här. Mormor skulle ha svarat att hon upplevt hög tillväxt under sin levnad. Detta förnekar jag inte. Men min poäng är att andra länder växte snabbare. I min forskning visar jag att Sverige under nästan femtio år, från 1950 till sekelskiftet år 2000, släpade efter omvärldens tillväxt. Vår inkomst låg över det internationella genomsnittet 1950 men hamnade sedan under genomsnittet. Denna bild är forskarna sedan länge ense om.
Jag vill förklara den svenska eftersläpningen med den socialdemokratiska politiken efter andra världskriget. Den vilade nämligen på en rad tillväxthämmande regleringar av främst valutamarknaden, kreditmarknaden, jordbruket och bostadsmarknaden.
Bakom valutaregleringen kunde skattetrycket höjas till nivåer som dämpade tillväxten. Sverige växte trots att S-politiken fungerade som en broms.
Till slut, under 1980-talets senare hälft, insåg den socialdemokratiska regeringen att regleringspolitiken måste överges.
Det finansiella systemet avreglerades på Riksbankens initiativ. Med detta steg slog S-partiet in på en nyliberal väg byggd på finansiell öppenhet över gränserna och därmed lägre beskattning av vinster, arv och förmögenheter. Efter den finansiella krisen i början på 1990-talet, som avregleringen skapade, har Sverige börjat växa snabbare än omvärlden.
Fast vi ligger fortfarande under det internationella genomsnittet.
Min slutsats är att vi måste skilja på två typer av socialdemokratisk politik: den gamla, under Sträng och Palme, som gav oss eftersläpningen under åren 1950-2000, och den nya under Feldt och Ingvar Carlson som öppnade för nyliberala reformer och marknadsekonomisk renässans under de senaste 25 åren.
Idag står S-partiet inför ett vägval. Ska partiet fortsätta på den nyliberala vägen eller återgå till den gamla ”klassiska” S-politiken som skapade eftersläpningen.
Den kommande partikongressen kommer kanske ge ett svar.
Professor emeritus, ekonomihögskolan, Lunds universitet
