Och där hamnade Ebba Busch i Åkessons mage
De kommer aldrig erkänna det
"De som, dåraktigt, söker makt genom att rida på tigerns rygg slutar i dess mage" sa John F Kennedy i sitt installationstal.
Det var en varning till de som tror sig kunna tämja auktoritära krafter och utnyttja dem till sin fördel.
”Åh nej” sa samfällt Ulf Kristersson, Johan Pehrson och Ebba Busch när de valde att bilda regering med stöd av Jimmie Åkesson. ”Det där är bara bruuunmålning”.
Vi kan minnas Kennedys ord som en slags banderoll att hänga över de senaste dagarnas opinionsmätningar.
SD är nu i vissa mätningar större än M, L och KD – tillsammans. Och partiet kräver statsministerposten.
Ebba Busch har hamnat i Jimmie Åkessons mage, i sällskap av större delen av den svenska borgerligheten. Grattis hörrni, well played!
Jag gissar att det även är brunmålning att påpeka de parlamentariska konsekvenserna. L ser ut att få lämna riksdagen och kommer då även att försvinna ur en stor andel av Sveriges kommun- och regionfullmäktige.
KD ser ut att göra ett katastrofval. Men kommer kanske i varje fall in i riksdagen. På lokal nivå blir nog inte många KD-kommunalråd kvar.
M och SD gör hyfsade val även om Jimmie Åkesson konsekvent är större i alla mätningar.
Socialdemokraterna ligger omkring 35 procent.
Man kan spekulera friskt i vad detta beror på men svaret är sannolikt att det har legat i korten hela tiden. SD är stödparti till en extremt impopulär regering som har tvingats hantera en lång rad kriser.
Jimmie Åkesson kan alltså gå till val på allt folk gillar och vara i opposition mot allt som har gått dåligt.
Ulf Kristersson får nöja sig med att gå till val på det som folk ogillar, höga matpriser, hög arbetslöshet, kris i sjukvården och skolan, Anna Kinbergs Batras lappar på anslagstavlan och Henrik Landerholms hemliga papper.
Det är kanske inte jättekonstigt att Jimmie Åkesson lyckas bättre.
Dessutom blir SD:s skandaler omedelbart statsministerns. När Jessika Stegrud gör bort sig viftar Jimmie Åkesson bort saken medan Ulf Kristersson får sitta med Svarte Petter.
Att det skulle gå så här låt inbyggt i Tidöavtalets själva konstruktion. De borgerliga partierna satte viljan till makt främst. Det här är priset och nu knackar fodringsägarna på dörren.
Jag gissar att knackningarna kommer eka allt högre närmare valet.
I veckan öppnade Magdalena Andersson för att ha statsministerdueller med Jimmie Åkesson.
”För att retas” säger de politiska kommentatorerna i kör. ”Jimmie Åkesson blir aldrig statsminister”. Säger ni det?
Ni kanske kan lägga den profetian i samma hög som den om att Donald Trump aldrig skulle bli president.
Högerpopulister gör vad de säger, det visar all erfarenhet. Och nu säger Jimmie Åkesson att han vill bli statsråd och även statsminister. Med tanke på den böjliga ryggraden hos Svensk borgerlighet tror jag det är bra att vara lite försiktig med tvärsäkerheten.
Jag tror så här.
Om Tidöpartierna vinner valet nästa år så kommer Jimmie Åkesson in i regeringen. Sedan är vägen öppen till att bli en seriös utmanare om posten som statsminister. Kanske 2030, kanske 2034.
Moderaterna har förbrukat så mycket politiskt förtroende att Ulf Kristerssons efterträdare som partiledare inte längre kommer att vara självklar.
På det sättet var Tidöavtalet en ”One Trick Pony”. Resan tillbaka blir spännande att se.
Det är som med akvarier. Man kan göra fisksoppa av innehållet i ett akvarium ganska lätt. Häll det i en mixer. Att göra ett akvarium av fisksoppan blir knepigare.
Det tog inte lång tid för svensk borgerlighet att bli tigermat. Men hur återskapar du något från resterna i en matskål?
Jag vet inte.
***
Texten är hämtad från veckans nyhetsbrev. Prenumerera på ledarredaktionens nyhetsbrev här.
