7 svenska filmer från i år som du inte får missa
Nya tag 2026 – men vissa sticker ut
KRÖNIKA. Det har inte varit ett svenskt filmår där framgångarna och mästerverken har duggat tätt. För att uttrycka det försiktigt.
Men nu väljer vi glädje. Här är årets svenska filmer du inte får missa.
2025 började blekt, med ovanligt få svenska biopremiärer och där de flesta av filmerna dessutom var dokumentärer utan en chans att nå större publik i stil med Filip och Fredriks ”Den sista resan”.
Netflix försökte rädda upp sommaren en smula för den som ville se blågult med småtrevliga ”Ute och cyklar” och Mikael Marcimains ”Ett ärligt liv”, men de kändes mest som en krusning på vattenytan. Hösten såg bättre ut, med långt fler premiärer.
Men det är inte ett filmår som går till historien. Vårt Oscarsbidrag ”Eagles of the republic” lyckades inte väcka intresse i Hollywood, utan sållades nyligen bort. Vårt hopp står i stället till Stellan Skarsgård och norska ”Sentimental value”.
Men visst finns det svenska filmer som står ut lite extra och som förtjänar att ses.
”Kevlarsjäl”
Maria Eriksson-Hechts filmdebut är ett ungdomsdrama som känns lite extra. En film om syskonband, i det här fallet mellan två tonårsbröder som sitter fast i sin sociala miljö. Den äldre, Alex, försöker hålla koll på sin impulsive lillebror Robin, men de blir ovänner när Alex faller för en flicka som Robin också gillar.
Engagerande tack vare mycket väl valda amatörskådespelare. Josef Kersh och Rio Svensson är starka som bröderna och får god hjälp av ett äldre proffs, Torkel Peterson, som deras alkoholiserade farsa.
Den sistnämnde var förresten också riktigt kul att se i år som en annan sorts misslyckad pappa i Netflix-serien ”Halva Malmö består av killar som dumpat mig”. Finns att hyra.
”The dance club”
Utan att berätta att han inte är färdig psykolog snubblar Johannes (Nils Wetterholm) in på att leda en grupp patienter med vilt skiftande problem. Fuldans blir en befrielse för dem, men vad händer när de får veta sanningen om Johannes?
Härligt att se Lisa Langseth tillbaka i Sverige efter internationella äventyr. Påminner mycket om hennes ”Hotell” (2013), med både hjärta och smittande energi. Rolig är den också, med Matias Varela som kalenderstyrd mäklare. Finns att hyra.
”Dialogpolisen”
Dokumentär om en grupp dialogpoliser i Stockholm. De har en ängels tålamod samtidigt som de hanterar klimataktivister som limmar fast sig och bilister som låter topplocket flyga så fort de inte kommer fram, bland mycket annat.
Koranbrännaren Rasmus Paludan dyker upp och visar sig från sin mest obehagliga sida. Stämningen är ofta uppjagad, medan dessa civilklädda poliser förhandlar och försöker vara rimliga representanter för våldsmonopolet. Intensivt och lärorikt. Finns att hyra och en kortare version går att se på SVT Play.
”Filmen om Siw”
Jag nämnde tidigare att vårens dokumentärer knappast lockade storpublik. Men så trädde Siw Malmkvist fram lagom till hösten och fick biopubliken att rusa. Så är det också en skicklig, snygg resa genom ett liv och ett sympatiskt porträtt av en vital 87-åring.
Sprittande, men visst gläntas det på saker och ting som också format henne, som den fattiga barndomen, bildningskomplex och dåligt självförtroende. Finns att hyra och en förlängd tv-serieversion finns på SVT Play.
”I huvudet på Bo”
Stina Gardell gav arkivmaterial en lyxförpackning i ”Filmen om Siw” och detsamma får man säga om den här dokumentären om Bo Widerberg, i regi av Jon Asp och Mattias Nohrborg. Filmen visar pedagogiskt, med hjälp av intervjuer och filmklipp, varför Widerberg var en så omtyckt regissör men också hur han led av depressioner, hade sina grymma sidor och ofta var kaotisk på filminspelningar.
Man slås i filmen av hur lik Ingmar Bergman han var på många sätt, trots att hans karriär var en reaktion mot hur Bergman skildrade Sverige i sina filmer. Går för närvarande inte att se, förutom möjligtvis på en enstaka biovisning.
”Farmors leriga händer – en film om Lisa Larson”
En dokumentär som tecknar ett kärleksfullt porträtt av keramikern Lisa Larson, vars verk har uppmärksammats och blivit folkkära i Sverige och utomlands, inte minst Japan. Jag var inte riktigt förberedd på hur mycket jag skulle tycka om den här kvinnan när jag såg filmen, men till sist sitter man där och torkar tårarna.
En gripande, sympatisk och välgjord film om en anspråkslös och självkritisk, men framgångsrik, konstnär som vi möter först under pandemin då hon försöker vänja sig vid ett nytt liv utan sin make. Går för närvarande inte att se.
”Bridgespelerskorna”
Den kanske inte har så mycket att erbjuda visuellt, den här dokumentären om fyra Stockholmskvinnor i 90-årsåldern som brukar samlas för att spela bridge. Men deras livserfarenheter blir en stark filmupplevelse: de har alla överlevt Förintelsen och är levande symboler för hur Hitler misslyckades med sitt uppsåt.
Färgstarka damer – och filmen tar även upp den pågående konflikten mellan Netanyahus styre och Hamas, hur den påverkar kvinnorna och även släkten i Israel. Finns att hyra och en kortare version går att se på SVT Play.
Förutom de här sju pärlorna blir jag lite extra varm när jag tänker på det svenska filmåret 2025 och minns:
Alexandre Desplats musik, Fares Fares glamorösa filmstjärna och den spännande Sadat-blinkningen i ”Eagles of the republic”. Peter Anderssons hedonistiske lärare i ”Ett ärligt liv”. Tornedalsfotot och Jessica Grabowskys skeptiska hustru i sektdramat ”Rörelser”. De rara ungarna i dokumentären ”Aleque & Issay”. Hampus Linders genuina försök att diskutera problematisk manlighet i ”Confessions of a Swedish man”. Anki Lidén i åldringsskräckisen ”Hemmet”. Den märkligt erotiska kentaurscenen i ”Egghead republic”.
Och så blir jag lite kall när jag tänker på att det kom två fotbollsdokumentärer och ingen av dem lyckades övertyga mig om varför jag borde bry mig om fotboll.
Nya tag 2026.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky, Threads och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.
