En berikande solodebut från Peder Stenberg
Publicerad 2025-09-19
ALBUM På sin svenskspråkiga solodebut utforskar Deportees-sångaren Peder Stenberg livet medelst pop. Att lyssna är som att bli hembjuden till en god vän på höstmiddag.
Peder Stenberg
Mjuk extas
Razzia/Sony
POP Den ödmjukhet som alltid har varit en stor del av Deportees musik blev ännu tydligare på sångaren Peder Stenbergs första svenskspråkiga solosingel ”Rädd för hundar” i vintras. Där radade han upp sina rädslor i ett försök att definiera sig själv.
Musiken på ”Mjuk extas” präglas också av debutalbumets nyförälskelse. Den är hög på känslan av orördhet. Här finns inga bandmedlemmars förväntningar, gamla hjulspår – bara obruten mark.
Den eleganta rock som vecklar ut sig har ungefär lika nära till Eva Dahlgrens ”Vem tänder stjärnorna” som Bruce Springsteens ”Streets of Philadelphia”. En mjuk extas, helt enligt innehållsdeklarationen.
Men det är i lyriken och leveransen som artisten från västerbottniska Vindeln verkligen glänser.
Ett språkbyte kräver att sångaren återuppfinner sin egen röst. På svenska landar Stenberg någonstans mellan Thåströms sträva allvar och Annika Norlins kärva vemod.
Men han hittar också en alldeles egen plats – inte minst när han i Jocke Berg-samarbetet ”Inte som alla andra, precis som alla andra” sjunger ”Läste en studie som sa/Att de flesta mänskor tror/Att andras liv är lättare”. De traditionellt antirockiga raderna känns så sanna eftersom de uppenbart kommer från en disputerad etnolog (Stenberg har skrivit en avhandling på temat ”World of warcraft”).
De tio spåren lyfter de stora frågorna som ofta glöms bort i vår dagliga strävan efter att bara hinna med. Resultatet blir rent berikande musik.
”Allting ska hända dig” är en fantastisk ballad som understryker omöjligheten, det kroniskt hjärtknipande, i att vara förälder: ”Jag vill att allting ska hända dig/Men ingenting får hända dig”.
Stenberg förstår också albumets roll som någonting nyanserat och utforskar olika teman och temperament. ”Mjuk extas” är oftast en allvarsam lek med pop, men här finns också humor.
”Vindelns Poseidon” är en betraktelse om att växa upp i ett litet samhälle och, gud förbjude, tro att man är nåt. För barn av bruksort som färgade håret blåsvart och startade hardcoreband vid femton är den berättelsen lätt att spegla sig i.
Precis som det paradoxala valet att i någon mån lägga sitt liv i händerna på rock’n’roll, fast man egentligen trivs bäst hemma.
”Lova att du säger till” är någonting så modigt som popmusik om stilla familjelycka – till och med barnen äter! En ombonad, omtänksam och jazzkantad popmusik med snusen under läppen. När samtalet i köket tystnar tar Jonas Kullhammars saxofon tankarna vidare ut i natten.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik