Pourmokhtaris lösning ger statsministern huvudvärk
– Ulf Kristersson är bra på att få oss att enas.
Klimatminister Romina Pourmokhtari inbillade sig i går kväll ha hittat lösningen på den hopplösa konflikten mellan Liberalerna och Sverigedemokraterna.
Nu har samtliga riksdagspartier haft sina kongresser.
En händelse som skulle kunna få vilken måttligt fantasifull konspirationsteoretiker som helst att se som en tanke var att Liberalerna och Sverigedemokraterna höll sina möten samtidigt.
De två partier som har sinsemellan oförenliga ståndpunkter om hur Tidösamarbetet ska se ut i händelse av valvinst näst höst.
Inte många kan vid det här laget ha missat att Sverigedemokraterna kräver att få sitta i regeringen och att Liberalerna har beslutat att regeringsarbetet ska fortsätta i sin nuvarande form.
I sitt tal i lördags förmiddag i Karlstad undvek Simona Mohamsson denna heta potatis, i sitt tal i Örebro i lördags förmiddag undvek Jimmie Åkesson denna heta potatis.
Enligt en legend fanns i den grekiska staden Gordion en knut som var så komplicerad att ingen lyckades lösa upp den. Kung Alexander den store tröttnade på problemet och högg av knuten med sitt svärd.
Det här har gett upphov till talesätt om gordiska knutar om allt som är krångligt och Alexanderhugg om drastiska lösningar och i Agenda i går kväll försökte sig Pourmokhtari på både det ena och det andra.
Den envisa programledaren Camilla Kvartoft konstaterade att Liberalernas och Sverigedemokraternas positioner cementerades under helgen genom stämmobeslut och försökte få ett förslag till lösning ur klimatministern.
En politiker som duckade och värjde sig, men som till slut svarade med någonting som svårligen låter sig tolkas på annat sätt än att det där får statsministern lösa.
Tack, då vet väljarna. Kristersson är bra på att ena Tidöpartierna. Det här fixar han också.
Medan den stackars statsministern funderar på vilka tänkbara lösningar som finns till buds finns tid att fundera på hur alternativen ser ut.
En snabbokulär besiktning ger vid handen att Åkessons parti är tio gånger så stort som Mohamssons, vilket säger allt vi behöver veta om styrkeförhållandet mellan de två.
Dessutom vet vi vid det här laget att Sverigedemokraternas ledare menar det han säger, det finns ingen anledning att tro att han kommer att vika sig den här gången heller.
Men utan Liberalernas fyra procent blir det mycket svårt för Tidö. Svenska val tenderar att bli jämna historier och det finns ingenting som tyder på att Kristersson kan bilda en ny majoritetsregering utan Mohamsson.
Att SD har drygt 20 procent av rösterna i mätningarna och L endast två säger med andra ord inte hela sanningen om vilket av partierna som är starkast.
En än mer komplicerande faktor är att vi inte ens vet om Liberalerna finns kvar i riksdagen efter höstens val.
Mohamsson behöver stödröster. Varifrån ska de komma? Traditionellt är det moderater som taktikröstar på L, men högerväljarna torde vara måttligt sugna på att hjälpa ett parti som med sin hållning till Åkesson ställer till med avsevärt trassel.
– Borgerliga väljare som inte vill ha SD i regeringen, sade Pourmokhtari förhoppningsfullt i Agenda.
Visst, men de väljarna har ju redan ett alternativ i Centerpartiet. Och för de flesta borgerligt sinnade torde skillnaden på ett SD i regeringsunderlaget och ett SD i regeringen vara hårfin.
Den välvilligt lagde skulle möjligen kunna se att Åkesson i en intervju i TV4 härom dagen öppnade dörren lite på glänt.
Om Liberalerna fimpar sitt motstånd mot honom så utesluter han inte inte att jobba för att Mohamsson ska få stödröster.
”Om” … ”utesluter inte” … Ni hör själva hur det låter.
I början på december ska ledarna för Tidöpartierna träffas hos Kristersson i Strängnäs.
Det finns ingen anledning att tro att statsministern kommer att klyva den gordiska knuten med ett Alexanderhugg.
Det finns inte heller anledning att tro att Mohamsson redan då har skrotat sin röda linje.
