Unga kan inte prata – men snart har de makten
Shit va’ sjukt! Oh my god! Du är så fin, sluta jag orkar inte!
Unga människor kan inte prata. Det blir tydligt när man ser Love is blind Sverige på Netflix.
En hop singlar dejtar varandra bakom en skärm i hopp om att kunna finna en livskamrat. Det kan gå hur som helst, men om orden är det enda man kan flirta med, borde språket vara helt avgörande. Hur ska man annars kunna utmärka sig och nå fram till den andre bakom skärmen? Hur pratar människan som jag inte ser?
Alla pratar likadant, visar det sig. Unga människor har ett sånt uniformt och torftigt ordförråd, att kärlekens ömma planta tvingas kämpa sig upp genom en verbal öken.
De engelska glosorna med försvenskade varianter – connecta, good mood, turner, kommunicera, relatera, reflektera och så vidare – står som spön i backen, vilket man väl inte ska förvånas över anno 2025.
Kanske borde man inte heller studsa högt över att näringslivslingot har letat sig in i livets alla skeden. ”Jag tar in så många faktorer” och ”Det där var en ny premiss” är uttryck som tränger ut de personliga känslobeskrivningarna. När Milly menar att Oscar borde förstått att hon uppvaktat honom, svarar han: ”Jag fick inte de köpsignalerna.”
”Det är så sjukt!” och ”Shit va’ sjukt!” utropas 46 gånger i de fyra första programmen.
Den som ansvarar för textningen verkar tycka att jobbet är väl ensidigt, eftersom sjukt ibland ändras till galet: ”Det är så galet!”.
Sjukt nog har jag suttit och räknat.
Det som fick mig att frilägga det erbarmliga språket, är insikten att det tillhör den generation som uppmuntrats att ständigt stå i kontakt med sina känslor. Det här är den överkänsliga generationen, den som har fostrats av sina föräldrar, skolan, medierna och en rad kommersiellt drivna kvasiterapeuter att alltid fundera över hur de mår.
Överpsykologiserandet har på många sätt gjort dem osjälvständiga och omöjliga att ha att göra med – jag pratar nu inte specifikt om deltagarna i Love is blind – men paradoxalt nog också verbalt handikappade just när det kommer till känslor.
Jag vet inte varför språket har blivit så här utarmat, men kanske beror det på att unga människor har slutat läsa skönlitteratur, eftersom ingen längre tvingar dem. Det här är ju en generation som inte är van vid att föräldrar och lärare ska vara de som bestämmer.
Samtliga deltagare har medelklassyrken, så det stereotypa utbildningskortet kan man
inte dra här.
Inte heller kan jag förklara varför kvinnor, ensamma eller i grupp, regelbundet brister ut i höga tjut. När jag hör det där upphetsade ljudet skäms jag över mitt eget kön.
Och skräms, av att det här är den generation som snart har ledningen och makten.