Minnesmärket över terrorn invigdes och Ebbas pappa höll en ros
Minnesmärket för terrordådet på Drottninggatan invigdes i förmiddags.
Det är på dagen åtta år sedan Akilov stal en lastbil och mördade dem som inte hann trycka sig mot en vägg och krossade även liv han inte tog.
Nu stod statsministern med en blomma i sin hand och prins Daniel lade ner en krans och Olle Burell, ordförande i kommunfullmäktige i Stockholm, höll ett tal om en stad som vägrade låta sig paralyseras.
Klockan var tio och det var tio grader varmt, även om vinden fick det att kännas kallare, i trappan ner till plattan stod några hundra stockholmare, allvarstyngda, tysta, några av dem höll om varandra.
Tony, en 65-årig man med vitt skägg och ett ansikte som vittnade om ett hårt liv, försökte kränga några ex av Situation Stockholm, tidningen han sålt sedan den grundades 1995.
Hemlös sedan 40 år, gammal missbrukare, nu nykter sedan länge.
Han berättade att han stod på Drottninggatan den där dagen, han hörde en motor rusa, någon gasade, han hann undan.
– Jag såg människor dö. Jag glömmer det aldrig.
Nej, vi stockholmare glömmer aldrig den dagen, vare sig vi förlorade en familjemedlem eller endast påverkades i den banala bemärkelsen att det var svårt att ta sig hem, kollektivtrafiken stannade, allt stannade.
Jag hade slutat ganska tidigt den dagen och tog vad som visade sig vara en av de sista tunnelbanorna hem till Söder innan polisen beordrade stängning.
Jag minns att pubarna på Söder bytte sport mot nyhetssändningarna på sina platta skärmar på väggarna, jag minns att vissa krogar valde att hålla stängt, jag minns tusentals människor som vandrade över Skanstullsbron till Stockholms södra förorter.
Åtta år sedan, terroristen sitter inlåst, gripen samma dag han begick sitt dåd, dömd till livstid, förvisad till den glömska där han hör hemma.
Minnesmärket, ”Fredad plats”, hänger över muren nedanför Kulturhuset, det ser ut som en filt, konstnären Ann-Sofi Sidén och arkitekten Mats Fahlander har berättat att de tänkt sig en symbol som skyddar och värmer genom hela livet, från vaggan till graven.
Skulpturen är utformad så att förbipasserande kan luta sig mot den böljande ytan, som tack vare en inbyggd värmekabel håller en konstant temperatur på 20 grader.
Den som tittar närmare hittar ord, hämtade ur verk av författare som Werner Aspenström, Karin Boye, Gunnar Ekelöf, Bodil Malmsten, Tomas Tranströmer och Bruno K. Öijer.
Kommunpolitiker Burell höll ett fint tal, om en stad som vann över terrorismen och som visade motståndskraft, han citerade Rainer Maria Rilke, en av de tyska språkets främsta poeter.
En av de mördade var Ebba Åkerlund, som bara blev elva år.
På plats var hennes pappa Stefan, med en ros i sin hand, han lyssnade på talet och pratade med reportrar.
– Ebba var mitt enda barn. Jag förlorade inte bara henne, jag förlorade mitt föräldraskap.
– Det här minnesmärket är viktigt. Det är viktigt att terrordådet inte faller i glömska.
Han är kritisk mot att de tagit så lång tid att få på plats, ett provisoriskt minnesmärke borde ha varit färdigt till ettårsdagen.
”Fredad plats” har blivit flera år försenat, pandemin ställde till det, en diskussion om hur det skulle gjutas drog ut på tiden, sverigedemokrater tyckte att det var fult och ville ha någonting annat.
Men till slut var alla hinder övervunna och det är ingen slump att minnesmärket placerades på Sergels torg.
Det var hit tusentals människor sökte sig dagarna efter de fem morden, för att ge och få tröst, för att lägga ner blommor, hela trappan upp till Drottninggatan var täckt av rosor, även polisbilarna.
Stefan säger att det här är en viktig dag för Sverige, men bara en i mängden för honom själv, bara en av 2 920 dagar som har gått.
– Ebba vilar på en kyrkogård bara några hundra meter härifrån. Jag går ofta dit.
Och medan Prins Daniel lade ner en krans och stod kvar en stund och begrundade monumentet spelades Lalehs ”Sjung” ur högtalare som ställts upp på spinkiga ben.
Sjung du kärlek mellan människor
Du som gång på gång förlåter
Du som åter om försöker
Sjung om allt vi glömt
