Dagens besked kan vara förödande för Liberalerna
Liberalerna kommer inte släppa fram en regering där SD ingår.
Partiledare Simona Mohamssons besked i dag kan visa sig bli lika förödande för Liberalerna som det hade varit att göra tumme upp för Åkesson.
Mohamsson angav tre skäl på DN debatt i morse till sitt beslut, fortsatt borgerlig regering med Sverigedemokraterna som stödparti.
1. Sverigedemokraterna beter sig inte. En socialliberal av klassiskt snitt skulle möjligen se större problem än så med ett parti med nazistiska rötter, men nu skriver vi 2025 och de flesta traditionella liberalerna har för länge sedan övergett partiet.
2. Sverigedemokraterna är inte ett borgerligt parti. En korrekt iakttagelse, även om SD gjort vissa förflyttningar i sin ekonomiska politik är det ett evigt knorrande på Åkesson & co i diverse borgerliga frågor.
3. Sverigedemokraterna ”accepteras inte av blockbrytande liberalt sinnade väljare”.
Det är här skon klämmer. Översatt från den onödigt tillkrånglade liberalpartistiska versionen av svenska adresserar Mohamsson de väljare som försvunnit sedan Tidöavtalet undertecknades.
Ta bara Stockholm. En intern opinionsmätning visar att ungefär en tredjedel av de runt 60 000 personer i huvudstadsområdet som röstade på Liberalerna i förra valet har flytt.
En blödning som inte ens världens skickligaste kirurger hade kunnat stoppa. Någonting var tvunget att ske.
Men Mohamssons debattartikel hade knappt hunnit publiceras innan arga liberalpartister började höra av sig till politiska reportrar med långa litanior.
Partistyrelsen ska träffas i dag för att ta ställning i frågan om SD, och här och där är upprördheten stor över att Mohamsson inte har inväntat det beslutet.
Det är uppenbarligen ett maktspel som partiledaren ägnar sig åt. Efter dagens debattartikel går det inte att komma fram till ett annat beslut. Inte med mindre än att Mohamsson avgår, vilket med tanke på att ingen annan vill bli partiledare är en omöjlighet.
Men det finns ingen anledning att förvånas. Det här är en organism där ett lågintensivt inbördeskrig har pågått sedan Folkpartiet bildades 1934 genom att två liberala riksdagspartier slogs ihop.
Men även med liberalpartisiska mått mätt har det varit stökigt de senaste månaderna.
Stockholmsdistriktet säger nej till att dela taburetter med Åkesson & Co, Skåne gör tumme upp och Göteborg är splittrat i tre fraktioner.
Ledningens beslut i dag är dock inte bindande. Det är snarare en linje som formuleras, Liberalernas högsta beslutande organ är landsmötet som hålls senare i höst, först då vet vi hur det blir.
Men allt annat än att Mohamssons linje klubbas vore en sensation. Hon har lyssnat på gräsrötterna, det är deras röster som hörs i debattartikeln.
Ingenting är dock någonsin enkelt i detta parti, till journalisternas förtjusning.
Delar av riksdagsgruppen och arbetsmarknadsminister Johan Britz sägs ha en annan hållning. De accepterar Åkesson i regeringen.
Missnöje av allsköns slag har pyst ut till pressen och så sent som i går visade det sig att en lång rad medlemmar skrivit under ett upprop där det varnas för att samarbete med SD riskerar att leda till att partiet ”utplånas” ur rikspolitiken om det fortsätter.
Vad betyder då dagens besked?
Väljarna vill veta vad deras röst innebär. Så långt är det positivt.
Men Liberalerna kan glömma stödröster. Vilket milt uttryckt är bekymmersamt för ett parti som i opinionsmätningarna skvalpar runt på drygt två procent.
Så här ser förutsättningarna ut:
Åkesson har sagt att hans parti ska sitta i regeringen efter nästa val. Alternativet är att gå i opposition. Det finns anledning att utgå från att Sverigedemokraternas ledare menar det han säger. Det brukar han göra.
KD har redan dekarerat att de accepterar sverigedemokratiska ministerposter. Moderaterna kommer troligen också göra tumme upp.
I det läget finns det ingen som helst anledning för allmänborgerliga väljare att rösta på ett parti som kanske inte ens kravlar sig över spärren.
Men ett ja till Åkesson hade lett till ytterligare väljarflykt, den saken är klar.
Och låt oss inte glömma att det snart behövs mikroskop för att över huvud taget få syn på L.
Partiet har endast 7 700 medlemmar, ungefär lika många människor som bor i centrala Hedemora. (Och av dessa liberaler har runt 1 300 ännu inte betalat årets medlemsavgift.)
Samtidigt behöver Tidöpartierna Liberalerna. Utan deras mandat blir det knappast majoritet. Att kalla situationen komplicerad är ingen överdrift.
Avslutningsvis:
I helgen begår Mohamsson debut i tv-sänd partiledardebatt. Hon har rivstartat i sin nya roll, synts mycket i tidningar, radio och tv, lagt förslag efter förslag efter förslag.
Men hon är purfärsk i rikspolitiken och någon märkbar effekt syns inte i opinionen. Partiet klättrar inte och i den mån väljarna ens vet vem Mohamsson är, är förtroendet för henne lågt.
Mycket står på spel för Liberalerna i Agenda söndag kväll. Väldigt mycket.
