Kristersson har satt sitt förtroende i pant för sin vän
Ulf Kristersson ville undvika att göra utnämningen av barndomsvännen till nationell säkerhetssamordnare till en belastning.
I stället har det blivit tvärtom.
Henrik Landerholms slarv och utnyttjande av skattemedel för privata resor till flickvännen i Berlin är nu Kristerssons problem.
Efter valet 2022 införde den nya regeringen en ny post i regeringskansliet, en nationell säkerhetsrådgivare. Rollen som säkerhetsrådgivare är opolitisk och uppdraget sträcker sig över en mandatperiod. Tanken är att säkerhetsrådgivare ska stå för stabilitet och kontinuitet.
Sedan utsåg Ulf Kristersson en av sina barndomsvänner till tjänsten.
Utöver de personliga banden mellan Kristersson och Landerholm har Landerholm också varit moderat politiker under många år och är bror till Moderaternas partisekreterare Karin Enström. Mer politiskt än så blir inte en utnämningen, inte ens under förklädnad av en opolitisk tjänst inne på statsministerns departement.
Med facit i hand blir det ju alltid problem när man som politiker försöker rigga systemet och det ändå kommer in grus.
När allt går bra är okonventionella lösningar i politiken inte ett problem. Men när det går dåligt som det gör nu, då blir det mångfaldigt mer komplicerat än om man bara hade gjort som vanligt.
Det vill säga, att på en politisk tjänst kan man tillsätta med vem man vill, allt som oftast en nära allierad eller vän. Skulle det sen visa sig att personen inte är helt lämplig - om personen slarvar med hemliga dokument eller låter skattebetarna stå för notan när man besöker sin flickvän i Berlin - då kan man ganska lätt göra sig av med den personen. Förtroendet är förbrukat och personen får lämna sin post. Hade Kristersson gjort Landerholms tjänst politisk hade det varit klappat och klart nu. Det hade kanske sett lite dåligt ut några dagar att statsminister anställt sin kompis, men problemet skulle vara löst och förpassat till det förflutna.
Nu är det inte lika lätt.
Under de dryga två åren som har gått har Kristersson betonat sin väns kompetens och lämplighet för posten som säkerhetsrådgivare. Förmodligen har det till och med funnits en naiv förhoppning att Landerholm skulle kunna sitta kvar även efter nästa val, även om det skulle bli ett maktskifte. Genom att göra tjänsten till en opolitisk tjänst borde det också finnas en naturlig immunitet för Kristersson i fall Landerholm skulle misslyckas eller strula till det. Hans anställning skulle då hanteras av regeringskansliet, den myndighet där Landerholm är anställd och Kristersson skulle slippa bli involverad. Statsministern har inte heller något inflytande över den nationella säkehtersrådgivarens anställning. En statligt anställd tjänsteman kan man inte bara göra sig av med.
Skulle Henrik Landerholms dåliga omdöme göra honom olämplig för att sitta kvar som nationell säkerhetsrådgivare, kan Kristersson ändå vara fast med honom i regeringskansliet fram till 30 november 2028. Och det skulle se riktigt illa ut.
Det här vet Ulf Kristersson.
Sedan DN inledde sin granskning av Landerholms slarv med sekretessbelagda papper och slarv med att glömma sin mobil på olämpligt ställe, har Kristersson tagit en steg tillbaka från honom. Plötsligt beskriver Kristersson inte Henrik Landerholm som en nära vän utan en kontakt ”från ungdomspolitiken”.
Politik är en förtroendebransch och här har Kristersson satt sitt förtroende i pant för sin vän, och det är Kristersson som kommer att betala för Landersholms olämpliga affärer.
