Fördubbling av mord i år – men statistiken bedrar
21 offer för det dödliga skjutvapenvåldet hittills i år – nästan en fördubbling jämfört med samma period 2024.
Men den kraftiga försämringen handlar inte om att gängmorden börjat öka igen.
Två män mördades i Biskopsgården i Göteborg i natt.
Än vet vi inte motivet till dessa avrättningar, men det skulle inte förvåna om det har skett inom ramen för någon av konflikterna inom den organiserade brottsligheten.
Under de fyra första månaderna i fjol föll 12 personer offer för det dödliga skjutvapenvåldet.
Hittills i år är det 21, och då är april inte ens över.
Vapenvilor som har brutits? Nya konflikter? Gängledarna Rawa Majid och Ismail Abdo som har trappat upp?
Nej, den anmärkningsvärda ökningen beror på de tio morden på Risbergska skolan i Örebro. Utan dem hade statistikens staplar varit ungefär lika höga.
Skolmassakern var en tragedi för de drabbade, för en hel nation, men det var också ett blodbad som visar hur vansklig statistik i ämnet kan vara.
Mord är dessbättre ett ovanligt brott, även om tidningar, radio och tv kan få oss att tro annat.
En abnorm händelse som Örebro får stor betydelse för hur siffrorna ser ut.
Från ett år till ett annat kan skillnaden vara väldigt stor. Därför blir statistik i detta sammanhang riktigt intressant först då längre linjer dras ut bakåt och tendenser över tid blir synliga.
Då grumlas inte synen av enstaka toppar.
För att göra en jämförelse: mellan 1988 och 1991 mördades 13,9 personer per en miljon. Vår tids siffra är drygt tio, ungefär samma nivå som i mitten på 1970-talet.
För bara några veckor sedan skrev jag en kolumn som inleddes med konstaterandet att det dödliga våldet minskade kraftigt i fjol.
Brå hade släppt sin årliga sammanställning, en rapport som visade att nästan alla staplar var lägre i en jämförelse med 2023.
Skjutvapenvåldet, knivmorden, barn som dödas, det såg likadant ut i kategori efter kategori.
Än återstår mycket av 2025. Våren har just anlänt, nu följder de varma månader då människor är ute, med allt vad det innebär.
Gängkonflikter kanske blossar upp, ett terrordåd kan inträffa, vad vet vi.
Med det sagt finns positiva tecken. Som exempelvis att antalet gängmord har sjunkit några år i rad. Det börjar se ut som en trend.
Vad det beror på är upp till forskningen att svara på.
Justitieminister Gunnar Strömmer, som skärper tio straff i minuten, tycker om att ta åt sig äran.
Det vore förvisso tjänstefel av honom att inte göra det, men alla dessa förändringar har inte hunnit få riktigt genomslag än och har troligen inte haft mer än marginell effekt.
Med en till visshet gränsande sannolikhet är det betydligt viktigare att polisen börjat göra sitt jobb.
Politikerna kan nämligen höja sina straff hur mycket de vill, så länge torpederna går fria är deras kamp mot brottsligheten meningslös.
För några år sedan åkte var femte av gängens mördare fast. Numera är det över 70 procent.
Det här beror givetvis till viss del på den organiserade brottslighetens förtjusning i att anlita barn som torpeder. Barn som dräller bevis runt sig och som är gripna på nolltid.
Men det är inte hela förklaringen. Polisen har, glädjande nog, blivit bättre.
