Det sjunkande dödliga våldet börjar bli en trend
Det dödliga våldet minskade kraftigt förra året, rapporterar Brå.
De politiker som nu snabbt kommer försökta ta åt sig äran för denna utveckling pratar dock i allt väsentligt strunt.
92 mord och dråp under 2024 – den lägsta uppmätta nivån sedan 2014.
Veckan börjar med siffror som i vart fall vid en första anblick ser positiva ut.
Knivmorden minskar jämfört med föregående år, antalet fall av dödligt skjutvapenvåld sjunker, färre barn dödas, nästan alla staplar är lägre.
En nyhet av det här slaget kommer få justitieminister Gunnar Strömmer att bubbla av förtjusning och det skulle förvåna mig storligen om inte nationen senast vid lunch kommer att serveras en ordrik utläggning från justitieministern om hur regeringens hjältemodiga omläggning av kriminalpolitiken nu ger resultat.
Och senast i höjd med kvart i fem-ekot lär företrädaren Morgan Johansson twittra att det faktiskt var den socialdemokratiska regeringen som lade grunden för utvecklingen.
Dessvärre för dessa herrar har alla deras nya lagar och straffskärpningar ingen annan än möjligen en marginell betydelse i sammanhanget.
Redan i pressmeddelandet från Brå påpekas att 2023, året som de nya siffrorna jämförs med, sticker ut statistiskt med ovanligt många mördade kvinnor och barn.
Antalet gängmord har nu sjunkit några år i rad. Det är givetvis glädjande. Det börjar se ut som en trend.
Vad det beror på är en fråga för den kriminologiska forskningen att besvara. Med all sannolikhet finns ett antal samverkande faktorer.
Att polisen har blivit bättre är rimligen en viktig del av förklaringen. Fängelserna är fulla av gängkriminella.
Politikerna kan skärpa straffen hur mycket de vill, men så länge mördarna går fria är sådana reformer meningslösa.
Men uppklaringen av avrättningarna har gått från 20 till 70 procent. Det, däremot, har betydelse.
Möjligen är det också så att gängledare börjat tröttna på alla dessa mord. Kanske börjar de smått också inse att allt detta hänsynslösa våld helt enkelt inte är bra för affärerna.
Nya polisiära verktyg i form av exempelvis utökade möjligheter till hemlig buggning kommer på sikt sannolikt få viss betydelse, men det dröjer innan de metoderna får genomslag.
Den som fördjupar sig ännu mer i statistik från Brå, en myndighet som egendomligt nog får mer kärlek i vissa kretsar ju mörkare siffror som presenteras, kommer göra en intressant iakttagelse.
Nämligen att den längre tidslinjen ger vid handen att det inte nödvändigtvis var bättre förr.
Exempelvis mördades 13,9 personer per en miljon invånare under åren 1988–1991. Vår tids siffra är drygt 10, ungefär samma nivå som i mitten på 70-talet.
Jag påpekar inte detta för att förringa vår tids problem. Tvärtom, att Sverige toppar EU-statistiken för dödligt skjutvapenvåld bland unga män är mycket allvarligt.
Jag påpekar detta för att denna kunskap är bra att ha i bakhuvudet i en epok då politiker använder samtidens grova våld som motiv till alla inskränkningar av vår frihet.
