En saga om Liberalernas självmord
Jag trodde aldrig att jag skulle få se Jimmie Åkesson krama om ens en svensktalande arabisk kvinna.
Än mindre kunde jag föreställa mej att en arabisk kvinna skulle krama Åkesson. Det vore ju en skändlighet ungefär som bilden av en judisk kvinna som kramar en nazistkoryfé.
Men nu har det alltså hänt. Ledaren Åkesson såg måhända lite överrumplad ut vid tilldragelsen. Han sträckte ju bara fram handen i förvissningen om att bilden på det handslaget skulle bli en av valrörelsens mest publicerade.
Vad som fick Simona Mohamsson att göra bilden sjufalt äckligare genom att söka kroppskontakt lär vi aldrig få veta. Det är meningslöst att fråga henne själv. Hon svarar ju av princip inte på politiska frågor.
Vilket hon med ackuratess demonstrerade några dagar senare som självklar huvudgäst i SVT:s regimvänliga politikprogram Agenda.
Frågeställningen var högst rimlig: Varför har du plötsligt ändrat kurs 180 grader så att Liberalerna, av alla högerpartier, blev först med att bjuda in SD till en kommande regering?
Vi alla som såg föreställningen var väl förtrogna med rätt svar, ungefär så här:
Därför att det handlade om Liberalernas överlevnad som parti, en realpolitisk nödvändighet. Om vi vidhållit vår röda linje mot sverigedemokratiska statsråd hade vi förlorat alla möjligheter att få igenom liberal politik.
Det är egentligen inte så lätt att förstå varför Mohamsson skulle sky detta sanna svar som pesten. I stället påstod hon sig ”ta ansvar” inte mindre än fjorton (14!) gånger oavsett vad reportern frågade. Därmed förolämpade hon inte bara sin samtalspartner utan hela publiken och naturligtvis landets samtliga liberaler, och alla över huvud taget politiskt intresserade svenskar, när hon uppträdde som om hon utgick från att alla som lyssnade var mindre vetande.
Och så har det fortsatt hela veckan i andra medier. Hennes halsstarriga åbäkande leder ju till en mängd besvärliga följdfrågor som hon skulle ha sluppit undan om hon sagt som det var från början, det som alla ändå kände till. Det var ju så enkelt. Liberalerna skulle inte överleva om de fortsatte att åsnevägra Ulf Kristersson att bilda regering. Det var ju ingen hemlighet.
Genom sitt trilskande fick hon i stället löpa gatlopp mellan alla de följdfrågor som blev det självklara resultatet av att inte tala sanning från början:
”Men om det var ’ansvarslöst’ i november att släppa in SD i regeringen, varför är det nu plötsligt ’att ta ansvar?’ Du gick ju en gång in i politiken för att bekämpa SD och rasismen, gäller inte det längre? SD:s politik går ju ut på att rensa Sverige från sådana människor som du själv, hur kan sådan politik plötsligt passa i en regering? Så du menar att Jimmie Åkesson inte längre är rasist? Inte ens hans parti? Rasism och antidemokrati är inte längre liberalers motpoler?”
Allt detta hade hon sluppit om hon bara svarat sanningsenligt på första frågan efter den sensationella kramen. I stället för att slingra sig och svarssabotera alla frågor. Många varianter på att ”ta ansvar” blev det, allt pinsammare för varje upprepning.
Nu är sannerligen inte Simona Mohamsson ensam i politiken om att göra sig löjlig i sporten att aldrig svara på intervjufrågor. Fullt klart är att man i politikerkretsar ser detta krumbuktande som proffsigt och smart. Man får börja träna på samtalssabotage redan i ungdomsförbunden. Alla politiska partier håller sig med pressnissar som ger smarta råd och ”mediatränar” politikerna som travhästar så att de framstår som arroganta idioter i intervjusammanhang.
Inget kan få mej att tro att Simona Mohamsson skulle ha förlorat allt det hon nu har förlorat genom att tala sanning och svara på frågor i stället för att papegojrabbla talepunkter om ansvar.
Men därför har hon nu torpederat sitt eget parti.
Läget var förstås förtvivlat. Med under två procents stöd i opinionen kunde partiet bara kravla sig över fyraprocentsspärren i riksdagsvalet med räddande stödröster. Men varifrån skulle de komma?
Givetvis inte från dödsfienden SD. Knappast från KD, som själva lever farligt nära fyraprocentsspärren. Och Moderaterna var inte så sugna på att förlora sin ställning som största högerparti.
Stödrösterna måste alltså komma från vänster, magdamoderater och mittenväljare som till äventyrs köpte argumentet att enda chansen att hindra SD att fullkomligt löpa amok med brotts- och raslagstiftning vore en liten liberal broms i regeringen.
Nu är den möjligheten borta. Liberaler med förra folkpartistjärnan Birgitta Ohlsson i spetsen protestvandrar i stället till Centerpartiet. Då återstår bara att hoppas på stödröster från SD. Det är inte bara en djup ironi. Det är högst osannolikt.
Sensmoralen i denna saga om Liberalernas självmord är ändå lite uppiggande. Det är smartare politik att tala sanning än att ljuga.