Aristokraten Björn Tarras-Wahlberg får strafföreläggande
Fotograferade i rättssalen
Björn Tarras-Wahlberg, aristokraten som är porträtterad i en aktuell tv-dokumentär, fick nyligen ett strafföreläggande.
Som nämndeman hade han fotograferat inne i rättssalen, vilket är brottsligt.
Anledningen till att han betedde sig på detta vis är milt sagt udda. Men låt mig spara detaljerna om vad det här handlar om en stund och inleda berättelsen med ”Riddaren på Strandvägen”.
Så heter den fina dokumentär av Åsa Blanck som just nu ligger ute på SVT Play. En finstämd inblick i den riktiga överklassen, ingen nyrik vulgaritet här inte, en skildring av en gammal man som stammar ur en av Sveriges äldsta adelssläkter.
Björn Tarras-Wahlberg, född in i en av Sveriges äldsta adelsätter, har ett stort kontaktnät, skriver mejl till Ulf, som ju statsministern heter i förnamn, är av åsikten att Ronald Reagan är den trevligaste president han träffat, medan Margaret Thatcher mest gnällde över att Sverige är socialistiskt.
Han har tidigare varit gift med hovmarskalk Elisabeth Tarras-Wahlberg och har goda kontakter med kungafamiljen.
Dessutom var han fram tills nyligen nämndeman, utsedd av Sverigedemokraterna, och satt i oktober förra året i Svea hovrätt i ett våldtäktsmål.
Det var ett av de här fallen som det endast blir rubriker om när den åtalade frias på egendomliga eller i pressen påstått egendomliga grunder.
En ung man och en likaledes ung kvinna fick kontakt på en dejtingapp och träffades samma kväll.
Hon bjöd hem honom till sig, de åt middag, tittade på film och gick sedan in i sovrummet.
I förhör skulle kvinnan senare berätta att han förgrep sig på henne. Han medgav att intimiteter förekom, men förnekade brott, hävdade att det rörde sig om tjatsex.
Tingsrätten ansåg dock att åklagarens bevisning var tillräcklig och dömde mannen till tre års fängelse. En dom som skulle komma att fastställas av hovrätten, men först efter avbruten förhandling och en sparkad nämndeman.
Under slutet av förhandlingen, då mannens advokat höll sitt slutanförande, tog nämligen Björn Tarras-Wahlberg fram sin mobil och tog bilder på den misstänkte.
Kalabalik utbröt. I rättssalen råder strikt fotoförbud, vilket är reglerat i rättegångsbalken.
Förhandlingen pausades därför och efter överläggning med åklagare och advokat beslöts att rättegången kunde slutföras, men utan denne nämndeman.
Riksåklagaren inledde förundersökning och i förhör några veckor senare försökte Björn Tarras-Wahlberg förklara sitt beteende.
– Syftet med att ta bilden är att uppvakta justitieministern. Och då vill jag ha med en dokumentation hur det kan se ut i Sverige i dag.
Ett svar som nämndemannen utvecklade med att han ville ifrågasätta straff han anser vara för hårda för sexualbrott och att den misstänkte våldtäktsmannen var ”en riktigt trivsam person” som inte skulle behöva ha handbojor på sig då han leddes in och ut från salen.
– Jag offrade min egen person för att hjälpa i saken, så att säga.
För att slippa rättegång erkände Tarras-Wahlberg brott och godtog i december åklagares erbjudande om strafföreläggande.
Jag ringer upp honom för att se om han vill utveckla sin förklaring.
– Du har tur som får tag på mig. Jag befinner mig i södra Thailand och skriver en bok. Det är vackert väder, 42 grader i skuggan.
Du har fått ett strafföreläggande.
– Ja, nämndemannahistorien. Det var en fin liten kille. Att han skulle behöva ha handbojor var förskräckligt.
– Hon var med på allt till på slutet. Då respekterade han hennes nej. Ändå fick han tre år.
Men bevisen räckte ju för fällande dom?
– Ja, det är ett konstigt regelverk. Det var det jag ville uppvakta justitieministern om.
Hovrätten fastställde domen.
– Jag undrar om det grävdes tillräckligt djupt.
Som nämndeman borde du veta att det råder fotoförbud.
– Jag fick veta det.
– Den här kvinnan gick med på allt och följde med in i sovrummet. Det är snudd på bedrägeri.
En kvinna måste ju få ändra sig?
– Ja, naturligtvis. Men det finns tjejer som anmäler för våldtäkt för ekonomisk vinning.
Vad har du för belägg för det påståendet?
– Mina kompisar har det.
Jag skulle kunna fortsätta redovisningen av intervjun. Men jag tror att läsaren har fått en tillräckligt god inblick i Tarras-Wahlbergs tankevärld.
Den som vill kan givetvis avfärda historien som en bagatell och nöja sig med att sucka belåtet över att en excentrisk äldre man ur överklassen med en kvinnosyn från 1800-talet endast tjänstgjorde ett år som hobbydomare.
Låt mig då få påpeka ett par saker.
Vi ser de här egendomliga historierna dyka upp gång på gång, nämndemän från vänster till höger som dömer efter politisk övertygelse, som friar eller fäller på bisarra grunder, som ventilerar fördomar och förutfattade meningar i sociala medier så till den grad att rättegångar måste tas om, listan kan göras lång.
Rättegångsbalken är entydig: dessa amatörer är fullvärdiga domare vars röster väger lika tungt som en juristdomare då en människa ställs inför rätta.
En nämndeman har makten att döma oss till livstids fängelse.
Berättelsen om Björn Tarras-Wahlberg är i själva verket berättelsen om ett system som behöver reformeras.
