”Spökmannen” avslöjar bristerna i lagen
Det är begripligt att vilja låsa in ”Spökmannen”, som våldtagit kvinnor sedan 1980-talet, för evigt.
Men när till och med Åklagarmyndigheten är motståndare till en sådan ordning finns det anledning att tänka efter.
Jordanis Kouroutsidis dömdes i veckan till fyra års fängelse efter att under knivhot förgripit sig på en kvinna i ett soprum.
Denne vedervärdige figur kallas i pressen för Spökmannen, ett namn som han fick då han för 40 år sedan med mask för ansiktet våldtog kvinnor i Stockholm, har i veckan dömts igen.
När den senaste våldtäkten begicks var Kouroutsidis villkorligt frigiven från sitt förra fängelsestraff, även det efter ett grovt sexualbrott.
Så här har det sett ut sedan 1988. In och ut från fängelse efter den ena våldtäkten efter den andra.
En annan återfallsförbrytare i grova sexualbrott är Fredrik Lundgren, även känd som ”Nytorgsmannen”. Så sent som i dag är denne man föremål för rubriker, då en ny rättspsykiatrisk utredning visar att han inte var allvarligt psykiskt störd vid tiden för de sexbrott han nu misstänks för.
Lundgren hann knappt släppas villkorligt från det femåriga straff han avtjänat för sju våldtäkter innan han greps, anhölls och häktades igen.
Brottslingar av det här slaget väcker av lätt insedda skäl vrede och det är inte svårt att förstå varför debattvågorna har gått höga.
Brister saknas inte i lagen - varför släpptes Nytorgsmannen ur fängelse trots att risken för återfall i brott bedömdes vara hög? - och det hörs begripliga krav på att skitstöveln ska låsas in och nyckeln kastas bort.
Sannolikt glädjande för många är att Justitiedepartementet just nu vrider och vänder på ett förslag om ett så kallat säkerhetsstraff.
Det innebär att farliga återfallsförbrytare kan låsas in på obestämd tid, även om livstid inte finns i straffskalan.
En sådan påföljd skulle onekligen täppa till en lucka. För närvarande finns två straff som inte är tidsbestämda, rättspsykiatrisk vård och livstid.
Spökmannen och Nytorgsmannen har varken varit tillräckligt galna för vård heller begått tillräckligt grov brottslighet för lagens strängaste straff.
Med en till visshet gränsande sannolikhet skulle båda kunna dömas till just säkerhetsstraff, om nu domstolarna haft det verktyget.
Men kloka remissinstanser har haft invändningar mot förslaget.
Exempelvis Göta hovrätt påpekar att det strider mot en grundläggande straffrättslig princip att döma en person till längre straff än vad brottet är värt på grund av risk för framtida kriminalitet.
Ett annat sätt att utrycka saken är att människor skulle hållas inlåsta av ingen annan anledning att det gissas att de ska begå brott igen.
Även Svea hovrätt gör tumme ner. Samt, intressant nog, Åklagarmyndigheten.
Den sistnämnda remissinstansen har visserligen inga principiella invändningar, men tycker att förslaget träffar fel: Det avviker för mycket från det nuvarande påföljdssystemet och innehåller ”betydande risker och tydliga nackdelar”.
Vilket Åklagarmyndigheten har alldeles rätt i.
Sant är förvisso att nuvarande system innehåller brister. Brister som i möjligaste mån bör åtgärdas. Invånarna i Sverige har rätt att skyddas mot individer som har visat sig vara notoriskt farliga.
Ett tänkbart alternativ till förslaget är ett fängelsestraff som kompletteras med ett tillägg om att frigivning får ske först efter en prövning om återfallsrisk. Det vill säga en konstruktion som påminner om rättpsykiatrisk vård.
En sådan ordning skulle också ha brister, men det är en bättre väg att gå än säkerhetsstraffet.
På goda grunder avskaffades interneringsstraffet i Sverige 1981.
Det är ingen god idé att återinföra det.
