En röd linje som kan rädda eller krossa L
Att Liberalerna skulle svänga om SD var ingen högoddsare.
Men det kan visa sig att partiet med detta besked är ur askan i elden.
Aftonbladet har källor som säger samma sak som en del andra medier:
Liberalerna är på väg att slopa de röda linjerna mot Åkesson & co.
Beslutet ska formaliseras vid ett möte i dag som partistyrelsen, riksdagsgruppen och företrädare för länsförbunden har kallats till.
Det påstås att Simona Mohamsson spelar högt och hotat med att avgå om inte partiet ändrar sig och gör tumme upp till att SD tar plats i regeringen. Det viskas att L i förhandlingar med övriga Tidöpartier fått löfte om folkomröstning om euron och politiska vinster i frågor som skola och klimat i utbyte mot positionsbyte.
Det påstås och det viskas en hel del just nu och vad som är sant och vad som är falskt återstår att se.
Att ställa ett ultimatum är hursomhelst såväl modigt som slugt av Mohamsson. Det ställer en fråga som i flera år skapat konvulsioner i partiet på sin spets.
Och hur skulle detta parti med ett halvår kvar till valet hitta en ny partiledare?
Visst, det var ännu kortare tid kvar till valet 22 då Nyamko Sabuni offrades, Johan Persson tog över och med nöd och näppe lyckades få partiet att kravla sig över riksdagsspärren.
Men det är ingen tillfällighet att det blev Mohamsson, en ung lokalpolitiker med två sekunders erfarenhet, som tog över efter Pehrson.
Alla kandidater hade sprungit och gömt sig, i källare, vindsförråd, på toaletter, och de som hade oturen att bli hittade spelade döda.
Alldeles omöjligt att hitta en ny partiledare är det inte, men det är mycket svårt.
Och det är ju inte som så att partiets djupa problem skulle försvinna med en ny partiledare. Liberalerna skvalpar i opinionsmätningarna runt långt under riksdagsspärren, i vissa undersökningar är partiet nere på ohyggliga 1,5 procent.
Positionsbytet skulle möjligen skapa vissa trovärdighetsproblem för Mohamsson, som så sent som i höstas sa nej till att släppa in Åkesson i regeringen.
Men det är inte ett alldeles okänt fenomen i den politiska historien att politiker och partier ändrar åsikter i grundläggande frågor och det tenderar att kunna ske utan undergång som följd.
Och att just den här röda linjen skulle kasseras var knappt ens spelbart.
Sanningen är att partiet för sin överlevnads skull måste pröva någonting radikalt nytt. Aparta utspel om förbud mot strypsex och fula skolor har ju, möjligen inte helt överraskande, inte lett till något lyft.
Liberalerna är beroende av borgerliga stödröster för att rädda sig kvar i riksdagen. Och med det nuvarande låga opinionsstödet kan partiet glömma sådana.
En röst på L ser ju att vara en röst på ett parti som trillar ur riksdagen och därmed också en röst i sjön.
Och sannolikt är intresset bland väljare till höger för att rösta på ett parti som bara bråkar i regeringsfrågan högst begränsat.
Att säga ja till Åkesson kan ge Liberalerna den skjuts i opinionen som partiet behöver. Och om det finns politiska vinster att visa upp kan positionsförflyttningen ske utan att Mohamsson förlorar ansiktet allt för mycket.
Ledande partiföreträdare skulle därigenom också slippa att försöka förklara varför det går utmärkt att samarbeta med SD i nuvarande form, men inte att ha Åkesson i regeringen.
Det har visat sig vara en inte alldeles enkel pedagogisk uppgift att sälja in den historien.
För statsminister Ulf Kristersson är Liberalernas kommande positionsbyte välkommet. Han älskar att påpeka att ”Vi på vår sida av politiken är överens” med hänvisning till olika röror på den rödgröna sidan.
Om Liberalerna slutar trilskas får statsministerns hållning en helt annan trovärdighet.
Men det måste påpekas att det inte är riskfritt för Mohamsson & co att ändra sig om SD.
Ledande företrädare har tydligt och högljutt motsatt sig denna positionsförflyttning. Dit hör den just nu föräldralediga klimatministern Romina Pourmokhtari och Jan Jönsson, oppositionsborgarråd i Stockholm.
Och apropå Stockholm, det mäktiga huvudstadsdistriktet har hittills sagt ett högljutt och oförhandlingsbart tvärnej till att sitta i samma regering som SD.
Det kan visa sig vara en slopad röd linje som räddar Liberalerna.
Men det kan lika gärna sluta i ett inbördeskrig och ett parti som imploderar.