Slumpen har gett mig ett gott och bekvämt liv
CHICAGO-NEW YORK. Jag mår inte bra! säger kvinnan som kommer in på den kinesiska snabbmatsrestaurangen.
Hon ser ut att vara i min ålder. Eller 20 år yngre. Man åldras snabbt när man bor på gatan.
Jag mår inte bra!
Ingen ser upp. Alla är upptagna med sin mat, en sen middag innan man ska på bio eller teater eller ta sig hem till förorten efter en lång dag på kontoret.
Hon sätter sig i båset bredvid mitt, pratar med sig själv. Hon har en gadd i underkäken, är kort och ser uppumpad ut eftersom hon är klädd i lager på lager.
Allt är vardagligt, normalt. Bara ännu en av stadens alla hemlösa. Hon mår inte bra. Hennes misstag är att hon ropar ut det till hela världen. En hemlös kan tolereras om hon smyger in i ett hörn och inte stör. I New York där jag äter frukost tar en hemlös kvinna upp två platser med sitt bohag. Hon sitter tyst och stickar mössor. I kaféet ett par ingångar längre ner sitter hemlösa vid var och vartannat bord. Det är ner mot skyskraporna som kallas Miljardärslängan söder om Central Park.
I ett tredje kafé sover en man utfläkt, bakåtlutad på stolen, med huvudet liksom hängande fritt ner mot golvet bakom ryggstödet.
Det är kvinnan i Chicago som fastnar i minnet.
Att högt och tydligt tala om sin hälsa, där går gränsen.
En ung man iförd snabbmatskedjans uniform säger åt henne att lämna lokalen. Kvinnan svarar att hon tänker stanna.
Jag mår inte bra!
Uniformen pekar med rak arm mot dörren. Ut! Ut!
Hon sitter kvar.
Uniformen går och ringer. Polisen? Sin chef? Det enda konstiga är att han ringer från en fast telefon på väggen vid köket. Att det finns sådana kvar är verkligen underligt.
En liten flicka hoppar högt i ett av båsen i otålig väntan på maten. En lycklig familj, latinamerikansk.
Alla vill till USA. Här gäller det att göra de rätta valen. Hur många gånger har jag inte hört uttrycket att han/hon har gjort några dåliga val om knarkare och uteliggare.
Kvinnan med gadden gjorde onekligen några dåliga val, om hon hade några.
Hon reser sig och ställer sig i hörnet vid toaletten. Hon har kommit på att hon inte borde ha stört oss. Ute är kvällen kall. Ljusen från skyskrapor och reklam blänker i asfalten, i glasrutorna. På andra sidan gatan samtalar några välklädda, äldre personer. De är glada, ser ut att vara på väg till teatern.
Den unge i uniform skyndar fram till kvinnan igen, pekar med armen, tar i så att alla hör. Ut! Ut! Hon käftar emot. Hävdar möjligen sin rätt till värme och vila.
Uniformen försvinner än en gång.
Kvinnan står och gungar, tar några steg in i lokalen, vänder och försvinner ut i natten.
Den unge mannen går runt i lokalen och bugar med rak rygg för gästerna och hoppas att allt är till belåtenhet. Han är mager, ser ut att vara högst 25. Fyra poliser kommer in i restaurangen. Han förklarar för dem att problemet är löst. Poliserna står kvar i värmen, pratar, skrattar.
Kvinnan går väl och lägger sig på något galler där det strömmar upp varmluft. Eller har hon några filtar undangömda någonstans.
Ett liv.
Ett liv tilldelas vi, och hennes blev att söka värme som hon inte får. Hennes blev att ligga på ett galler, i bästa fall invirad i en skitig filt. Jag tittar efter henne men ser henne inte när jag går tillbaka till hotellrummet som har en bekväm tempurmadrass och där man erbjuds fuktande ansiktsmask för natten.