Aktieaffärerna – som när välbeställda snattar en Daim
Vissa avslöjanden tar aldrig slut, slasktratten fylls bara på med nya namn.
Som det här med regeringen och aktieaffärerna. I onsdags avslöjade Aftonbladet att Diana Janse (M), statssekreterare på utrikesdepartementet, köpte aktier i Saab dagen innan Ungern tecknade ett miljardavtal om Jas. Det var en affär som hela regeringskansliet väntat högt på under en längre tid.
Janse handlade för 10 000 kronor, så det är inte mycket pengar för nån med hennes lön, och även om Saab gått upp 50 procent sen dess, gör hon inget jätteklipp. Just därför kan man undra varför hon prompt måste trycka ner näven i syltburken? Hon vet ju att hon gör fel och dessutom riskerar bli avslöjad.
Mats Persson och Maria Malmer Stenergard har, som Sveriges radio avslöjat, också försökt sko sig privatekonomiskt på beslut som regeringen har fattat. Den ena köpte aktier i Ericsson och den andra i Mildef.
I dag avslöjar Ekot att civilminister Erik Slottner (KD) äger aktier i vindkraftsbolaget Eolus, som fått grönt ljus av regeringen att bygga en vindkraftspark i norra Uppland.
Johan Pehrsson agerade lite tvärtom; han har investerat i Betsson och Snapchat, företag som gör profit på spelmissbrukare respektive barn, frågor som regeringen påstår att de vill försöka få bukt med.
Regeringen meddelade i veckan att man ska se över rutinerna.
Det ska inte behövas. I ”Information för politiker i Regeringskansliet”, kapitel 2.2 rörande Handel med finansiella instrument, står tydligt att man inte ska agera utifrån ”kännedom om omständigheter som allmänt påverkar kursändringen till exempel på aktiemarknaden”. Det torde inte bara gälla statsråd utan även tjänstemän.
”Se över rutinerna” är en fras som inte förpliktigar till nånting. Det vore skillnad om regeringen tillsatte en utredning med uppdrag att jämföra svensk praxis med låt säga norsk.
I Norge får statsråd inte handla med aktier, eventuella pengar på börsen måste förvaltas av en oberoende. Där skulle man knappast förstå Aktiespararnas misstroendeförklaring mot Magdalena Andersson, för att hon har integritet nog att inte äga några aktier alls.
De här aktieaffärerna är samma slags självskadebeteende som när välbeställda snattar en Daim. Det handlar inte om pengar, utan om nåt annat.
De flesta människor narrar gärna till sig små fördelar i kraft av det ena eller det andra.
Jag kan gå till mig själv. När vi journalister fortfarande hade ett fungerande pressleg (numera är det digitalt och inget som utomstående tar på allvar), kunde jag gå in gratis på museer världen över och spara allt från 30 dollar till 3 rubel. Jag vann nåt som få kan vinna – för jag var jag! – och sänkte mig för en skitsumma.
Det bor en fifflare i oss alla.
Dagar när solen skiner, känner jag mer medömkan än ilska över de dumgiriga ministrarna, som blir stora i sina egna ögon för att de kommit så långt i karriären att de har information som inga andra har.
Vi är alla människor. Men politik är en förtroendebransch, så regeringen och dess anställda gör klokt i att hålla sig till de regelverk som ändå finns.