Kristersson har tre alternativ
Såväl Liberalerna som Kristdemokraterna larmar och gör sig till.
Men här, Ulf Kristersson, får du tre alternativ till hur det sargade Tidösamarbetet ska läkas.
Det är rörigt i regeringsunderlaget, om den saken råder det ingen som helst tvekan.
Statsministern fick ännu en ovälkommen påminnelse om bristen på harmoni under ekots senaste lördagsintervju, där arbetsmarknadsminister Johan Britz grillades.
Britz påminde alla som ville lyssna om att Liberalerna inte accepterar sverigedemokratiska ministrar i regeringen på andra sidan valet, det är ingen nyhet, någotsånär ny var emellertid ministerns förklaring till denna röda linje.
Liberalerna behöver locka väljare över blockgränsen. Då håller det inte att ge Åkesson & co statsrådstaburetter. Det skulle skrämma bort liberalt sinnade storstadsväljare.
Det ligger en sanning i det påståendet, även om en av anledningarna till att Britz parti har folkölssiffror i opinionsmätningarna är det samarbete som redan finns med SD.
Storstädernas befolkningar gillar inte politiker av Åkessons sort, det är ingenting unikt för Sverige, så här ser det ut i strängt taget hela västvärlden.
Och knappt hade lördagsintervjun klingat ut innan det var dags för Ebba Busch, Sveriges näst mest pålitliga rubrikmakare, endast slagen av GW, att väcka uppmärksamhet.
I en intervju i Svenska Dagbladet flirtade Kristdemokraternas ledare öppet med Magdalena Andersson och uttryckte förhoppningar om ett framtida samarbete med Socialdemokraterna.
Det saknas anledning att ta detta utspel på allvar, KD har under Busch förflyttat sig högerut och är numer en mycket nära allierad till Moderaterna.
Visst skulle S och KD kunna göra upp i diverse sakfrågor, men partierna står alldeles för långt ifrån varandra för att sätta sig tillsammans i en regering.
Sannolikt vill hon bara ge igen för att M och SD nyligen saboterade en blocköverskridande överenskommelse om energipolitiken.
Icke desto mindre gick blodtrycket upp till alarmerande nivåer inom det stora högerpartiet.
Den ena profilen efter den andra uttryckte sin bestörtning i intervjuer och i sociala medier och Per Rosencrantz, tidigare kommunikationschef för Moderaterna, gick så långt som att varna för att högerpartiernas existensberättigande hotas om inte en röst på något av dem är en röst på borgerlig allians.
Glad var däremot Magdalena Andersson, som slugt leende lät meddela att Ebba Busch har mognat som politiker och numera är klok.
För Kristersson är allt ståhej synnerligen dåliga nyheter.
Fram tills nyligen var, på goda grunder, regeringsdugligheten hans starkaste argument.
Akta er för den rödgröna röran! Statsministrar avgår och budgetar faller! Vi på vår sida av politiken håller ihop!
Under Moderaternas stämma för några veckor sedan bjöd Kristersson in de övriga Tidöpartiledarna till ett möte i statsministerns hem i Strängnäs.
Tanken var att dra ut de långa linjerna, att hitta en plan för hur politiken ska se ut på andra sidan valet.
Nu kommer han i stället tvingas visa prov på samma slags diplomatiska fingerfärdighet som medlare i Mellanöstern utvecklar.
I händelse av valseger – och under förutsättning att Liberalerna lyckas klamrar sig över fyraprocentspärren – finns tre rimliga alternativ.
- Liberalerna viker ner sig och välkomnar SD in i värmen. Det lär inte ske i första taget, men i ett parlamentariskt dödläge med hotande extraval tar partiet en mycket stor risk med bibehållen röd linje.
- Kristersson sparkar ut Simona Mohamsson och hennes kamrater ur regeringen. Tack och hej, leverpastej. Ni är för små för att vara kvar i ekvationen.
- Liberalerna övertalas att dels stå utanför regeringen, dels släppa fram Åkesson. I gengäld genomförs några liberala reformer. Med viss retorisk skicklighet skulle Simona Mohamsson kunna överleva den svekdebatt som kommer som det brev som förr i världen anlände med posten.
Inte vet jag hur det kommer att bli. Men jag vet så mycket som att Kristersson kommer ha avsevärda problem att tackla i Strängnäs.
