Dokumentären om de oskyldiga läkarna avslöjar vår blinda fläck
Dokumentären om allmänläkaren och obducenten är inte bara den ohyggliga berättelsen om två oskyldiga män som fick sina liv förstörda.
Det är lika mycket ett vittnesmål om en nations blinda fläckar.
Det andra av fyra avsnitt av ”Det svenska styckmordet” publiceras av SVT på onsdag.
Journalisterna Dan Josefsson och Johannes Hallbom har gjort ett utomordentligt arbete.
Catrine da Costa, den unga kvinnan som hittades styckad i sopsäckar, porträtteras som den människa hon var, så har sannerligen inte alltid varit fallet under de 40 år som den här historien gång på gång på gång har återberättats i tidningar, radio och tv.
Och de två läkarna, åtalade och friade för mord, berättar om sina förstörda liv.
Dessutom granskas i detalj bevisen, eller snarare bristen på bevis, för männens skuld.
Jag har varit besatt av den här historien. Slukade som ung varenda meter av de spaltmil som kvällspressen skrev om fyndet av kroppen i Solna, rättegångarna mot läkarna, den djupt kända upprördheten över att de friades.
Polisen, kolumnisterna i tidningarna, den tidens uppburna debattörer, de flesta var övertygade om deras skuld, jag var en av dem.
Här fanns givetvis en feministisk dimension. Men det var även en berättelse om klasskillnader: å en sidan de välutbildade läkarna, två män ur etablissemanget, å andra sidan en prostituerad heroinist, en kvinna längst ner i hierarkin.
På vägen in till den första rättegångsdagen i januari 1988 i Rådhuset i Stockholm sa chefsåklagare Anders Helin att han inte var säker på de åtalades skuld, men att det var bra att saken blev prövad.
Det var ett häpnadsväckande uttalande. En åklagare får inte väcka åtal om han eller hon inte bedömer att det finns tillräckliga bevis för fällande dom, men den allmänna stämningen var för febrig och upphetsad, ingen brydde sig om Helins udda inställning.
1999 gav så journalisten Per Linderberg ut boken ”Döden är en man”. En enastående journalistisk prestation som övertygande visade att läkarna utsatts för ett justitiemord.
Häxprocess är ett slitet uttryck som används slentrianmässigt och historiskt felaktigt. Men i just det här fallet är det en rimlig jämförelse.
Under medeltidens rättegångar var det inte sällan barn som pekade ut de påstådda häxorna. Och en viktig del av bevisningen i rättegången mot männen var allmänläkarens före detta sambos vittnesmål om vad deras lilla dotter berättat för henne.
Jag var fortfarande besatt av fallet och kunde i Aftonbladet avslöja att polisen, som efter att Linderbergs bok vållat stor uppmärksamhet öppnade förundersökningen igen, inte längre såg allmänläkaren och obducenten som skyldiga.
Och 2009 bevakade jag den process där männen stämde staten på 40 miljoner kronor.
Mina chefer suckade och himlade med ögonen, den där storyn är ju gammal, i sak hade de rätt, läsarna brydde sig inte om den där dammiga gamla affären, med undantag för några nördar.
Staten friades av Attunda tingsrätt. Men domstolen identifierade inte mindre än 27 fel som myndigheter begick under processen.
I domen där läkarna friades för mord slogs det i domskälen fast att de styckat kroppen.
Männen försökte få upp målet i hovrätten, men det gick inte. Dels därför att domskäl inte kan överklagas, dels därför att personer som har friats inte kan överklaga.
Kammarätten beslöt några år senare att återkalla männens läkarlegitimationer. Även denna domstol konstaterade, på mycket bräcklig grund, att de styckat kvinnan.
Det är ett rättsövergrepp som varit omöjligt att få upprättelse ifrån. Resningsansökan har nekats, stämningen kastad i papperskorgen, Europadomstolen tog inte upp frågan om läkarlegitimationer.
De två männen, i dag i 70-årsåldern, fick sina liv förstörda. De lever isolerade, i skuggorna, en granne har fräst ”styckmördare” åt en av dem.
Deras enda kvarvarande möjlighet är att regeringen gottgör dem. Skadestånd ”ex gratia”, av nåd.
Här har du ett jobb att göra, justitieminister Strömmer.
”Det svenska styckmordet” är nu inte bara en skildring av ruinerade liv och ett statligt övergrepp.
Det är också en berättelse om ett samhälle och dess brister.
Varje epok tycks ha sitt justitiemord. Allmänläkaren och obducenten följdes av Sture Bergwall, länge ansedd vara Sveriges värsta seriemördare, dömd för åtta mord, först långt senare skulle det visa sig att han var oskyldig.
I båda dessa fall fanns personer som högljutt påpekade hur undermålig bevisningen var, exempelvis Leif GW Persson och Jan Guillou. Men en förblindad samtid var oförmögen att lyssna.
Vilken är vår tids blinda fläck?
