Ska jag ta mobilen från mina barn?
Meningen med livet? Att utforska världen och lösa mysterier.
Det är så vi utvecklas – och därför gjorde jag det till mitt jobb.
Men det finns en gåta som jag inte kan lösa: ska jag ta telefonerna från mina barn?
Jag borde veta. Som futurist lägger jag all min tid på att försöka förstå hur digitaliseringen påverkar människan och vilka möjligheter teknikutvecklingen ger oss. Det är svettigt hjärnjobb. Varje vecka synar jag 2 500 nyheter och forskningsrapporter i jakten på nya ledtrådar och sanningar. Eller trender och fenomen, som jag kallar dem. I mitt huvud är jag Matthew McConaughey i tv-serien ”True detective”.
Jag lägger pussel och drar streck mellan innovationer och mänskligt beteende för att visualisera framtiden och avslöja vad som kommer att hända i morgon. Jag har lagt två decennier på mitt pussel, men det finns en bit som jag aldrig tycks hitta: ska jag låta mina två alfabarn, 9 och 12 år, ha smarta telefoner eller inte?
Jag är inte ensam att ligga sömnlös över Livets Största Mysterium. Långt ifrån. Den vanligaste frågan jag får som föreläsare är hur man ska tänka kring barn och skärmtid. Senast var det hjärnforskaren Anders Hansen som undrade, så du behöver knappast skämmas om du inte heller har svaret.
I Australien har politikerna försökt att hjälpa föräldrarna på traven genom att förbjuda sociala plattformar för alla under 16 år. Men de asociala dopaminfabrikerna är inte de enda kaninhålen i våra barns telefoner. Det finns betydligt fler fallgropar och tillkommer ständigt nya. Ett färskt exempel är de oreglerade spelplattformarna, där unga satsar värdefulla virtuella föremål aka ”skins” från spel som ”Counter-strike”. Det är ett fenomen som har vuxit fram i skuggan av den traditionella spelmarknaden och därför gått under föräldraradarn. Nu varnar experter för att den nya tidens betting kan leda till både spelberoende och psykisk ohälsa.
Ett annat fenomen är att unga har börjat dejta fiktiva karaktärer på plattformar som Character AI där den genomsnittlige användaren tillbringar 93 minuter per dag med sin AI-kärlek eller AI-bästis. Somliga blir sextrakasserade av botarna. Som den nioåriga flickan i Texas som enligt en stämningsansökan exponerades för "hypersexualiserat innehåll” av sin bot och därför utvecklade ”sexualiserade beteenden i förtid”. Andra uppmanas att ta sitt liv – och somliga gör det. Som 14-årige Sewell Setzer III som sköt sig själv för att få träffa sin AI-flickvän ”Daenerys Targaryen” i himlen.
Hälften av dagens unga amerikaner säger sig vara online hela tiden. Därför är det inte så konstigt att de inte kan ragga IRL längre. All interaktion sker istället online. Vilket förvisso är fullt rimligt, eftersom det är där som de känner sig mest som sig själva, till skillnad från äldre generationer. Dessutom visar undersökningar att unga får ut mer av parasociala relationer med YouTubers än med ytliga IRL-relationer, som klasskompisar och grannar. Dessutom vill jag inte frånta mina barn nya historiska ögonblick som när den döde rapparen Juice World nyligen återuppstod i Fortnite inför rekordpublik.
Men framför allt är det en praktisk omöjlighet att ta bort telefonerna från mina barn. För då måste ju jag sysselsätta dem. Och det har jag verkligen inte tid med. Jag har ju fullt upp med att svara på mejl, knarka pappahumor på Instagram och lyssna på mina hundra miljoner poddar eftersom jag inte hinner träffa mina riktiga vänner. Ju mer jag tänker på det handlar Livets Största Mysterium lika mycket om mig själv som om mina barn. Som en ”True detective” borde jag kanske börja med att granska mitt eget beteende. Kanske handlar inte vår oro om vad tekniken gör med våra barn, utan vad den redan har gjort med oss alla?