Luften gick ur angiverilagen
Långsamt skulle luften gå ur presskonferensen.
Ämnet var informationsplikt, i folkmun kallad Angiverilagen, och migrationsminister Johan Forsell log och såg nöjd ut då han gjorde entré.
– Skuggsamhälle, sa politikern och log lite till.
De närvarande journalisterna, över 30 till antalet, Rosenbads lilla pressrum var för en gångs skull lika proppfullt som en tunnelbanevagn i Tokyos rusningstrafik, vässade pennor och blottade tänder och gjorde sig redo för stenhårda skjutjärnsfrågor.
Som de hade väntat på denna dag! Angiverilagen skulle presenteras! Den som bara tre av landets 290 kommuner enligt en opinionsundersökning stöttar!
En lag som till och med rönt internationell uppståndelse: ”Omänskligt”, skrek en rubrik i brittiska The Guardian härförleden.
– Skuggsamhälle, sa utredaren Anita Linder.
Hon hade just tagit över presentationen av ”Vissa åtgärder för stärkt återvändandeverksamhet och utlänningskontroll”, som någon med sinne för mindre njutningsbar svenska döpt showen till.
Ett skuggsamhälle existerar. I det har Tidöpartierna tveklöst rätt. Enligt uppskattningar rör det sig om 100 000 individer, människor som lever i utanförskap, som far illa, utnyttjas av skrupelfria arbetsgivare, utsätts för brott.
Sant är att även grovt kriminella rör sig i dessa skuggor. Rätt har regeringspartierna och SD i att staten behöver bättre verktyg för att hitta personer som inte har rätt att vistas i Sverige.
Utredaren harklade sig och drack lite vatten.
”Utökat informationsutbyte”... ”Avgränsade och relevanta uppgifter”...”Omhändertagande av elektronisk kommunikationsutrustning”...
Ordridåer och omskrivningar för jakten på människor kom och gick och utredaren harklade sig lite till.
Äntligen närmade sig Anita Linder så småningom frågan som pressfolket otåligt satt och väntade på, informationsplikten, angiverilagen.
Den som har fått läkare och bibliotekarier fackförbund och präster, alla möjliga och mindre möjliga intresseorganisationer att ursinnigt protestera: Vi anger ingen!
Kanske skulle det här det här bli det sista utbrottet av civilkurage innan Sveriges befolkning slutgiltigt ger upp och låter sig vaggas till sömns i en monarki där vittnena är anonyma och det inte längre krävs misstankar om brott för att avlyssnas.
Sex myndigheter, däribland Skatteverket och Försäkringskassan, ska enligt förslaget omfattas av informationsplikten.
Vad händer om de vägrar? Några nya påföljder behövs inte. Sanktioner och straff finns redan i lagboken. Varningar, löneavdrag, sparken, åtal för tjänstefel.
Men skyldigheten att lämna uppgifter får inte riskera att ”leda till orimliga effekter för enskilda eller strida mot ömmande värden”, vad nu det betyder.
Och så kom det: hälso- och sjukvården, skolan och socialtjänsten undantas.
Reportrarna tittade sig omkring, viskade med varandra, såg förvånade ut. Var det inte bara några veckor sedan som Sverigedemokraten Aspling stod i TV och sa tuffa saker i stil med att rektorer ska tvingas anmäla barn?
De tre journalisterna från DN såg närmast chockade ut.
Utredaren harklade sig igen, drack ännu en klunk vatten, den leende ministern avslutade och öppnade sedan för frågor.
TT, Ekot, TV 4, alla försökte de hitta sprickor, Liberaler är vinnarna, SD förlorarna, ministern log, utredaren harklade sig.
Bredvid mig satt ett team från Riks, ett medieföretag som startades av SD men som numera låtsas vara fristående, med tomma blickar och gapande munnar.
Kanske är glaset halvfullt, kanske är det halvtomt.
Viktiga sektioner har undantagits. Dock kommer en angiverilag att införas.
Jag tror att stämningen, på gott och ont, kommer att lägga sig.
Kanske sammanfattade Heike Erkers utfallet bäst.
Hon är ordförande i Akademikerförbundet SSR och stod tillsammans med några medarbetare i snålblåsten på gatan utanför presscentret och gav uttalanden till alla journalister som ville lyssna.
Erkers var både arg och glad.
Glad över att många av hennes medlemmar slipper angiverilagen. Arg över att vissa av dem omfattas.
