Moderaterna – med en doft av desperation
Frågan är vad som är värst – Kristerssons återkommande dåliga omdöme eller partiets allmänna förfall.
Nu är Moderaterna så desperata att det börjar lukta älg.
Samtidigt gnuggar Socialdemokraterna händerna.
Hur mår egentligen Moderaterna?
En fråga man verkligen kan ställa sig just nu.
Moderaterna har dubbelkris – dels politiskt, dels ledarmässigt.
Moderaterna, som leder en regering, har släppt allt vad de haft för händerna och sysslar bara med att ge sig på Socialdemokraterna. I högt och lågt.
För en vecka sedan var det få som visste vilken djup kris Moderaterna faktiskt befinner sig. Visst har det gått att gissa sig till, med den sviktande opinionen, Ulf Kristerssons bristande popularitet och problemet med att uppfylla de högtflygande vallöftena att göra Sverige rikare och tryggare.
Men sedan verkar någon på partikansliet ha bestämt sig för att basunera ut partiets desperation över land och rike.
Under Socialdemokraternas kongress förra veckan lade moderata ministrar och representanter all sin tid och kraft på att kampanja mot S. Moderater reste till Göteborg för att sända live i sociala medier utanför kongresshallen. Moderater köpte reklamplats på kongresshallens enorma reklamtavla. Moderater fyllde sociala medier med budskapet att Socialdemokraterna går till val på en farlig vänstersväng.
Nu kan det mycket väl vara så att moderater i allmänhet tycker att S alltid rör sig i en vänstersväng. Någon annan förklaring till budskapet finns. Den stora konvulsionen för det socialdemokratiska partiet under kongressen, var att partiet nu rör sig mot en mer konservativ värdegrund. En rörelse som också skulle kunna beskrivas som en högersväng.
I den ekonomiska politiken kan man med en nypa generositet säga att S inte rör sig åt höger. Socialdemokraterna vill nu, precis som Moderaterna, öka Sveriges statsskuld för att satsa på försvaret. Inte heller att Socialdemokraterna vill att parterna ska sköta avtalsrörelsen och att det gärna får landa i en arbetstidsförkortning – kan ses som en epokavgörande förflyttning.
Att beskriva den nya socialdemokratiska politiken som en tydlig vänstersväng passar sig bättre för sociala medier, än för verkligheten.
Under den fyra dagar långa kongressen gick det att se på Moderaternas krumbuktande kring Socialdemokraterna med överseende.
Men så kallar finansminister Elisabeth Svantesson till en pressträff.
På finansdepartementet har de lagt tid och regeringskansliets resurser på att räkna på Socialdemokraternas kongressförslag.
Nog för att det kan vara irriterande att Socialdemokraterna lagt sig nära M och SD i en rad stora frågor som ekonomi, migration och rättspolitiken. Men risken där ligger på S, eftersom M och SD redan har högt förtroende hos väljarna i dessa frågor och Socialdemokraterna nu ska stånga sig in i ett mycket trångt politiskt hörn.
Så varför låter Moderaterna känslorna styra dem till denna grad?
Kanske är det en älg.
Ebba Busch har tidigare beskrivit sin taktik att rikta om medias uppmärksamhet från besvärliga frågor genom att ropa ”titta en älg”. Översatt till politiken genom att göra kontroversiella utspel.
Moderaterna har något de behöver dölja.
De behöver täcka upp för hur dåligt det går för deras partiledare och statsminister Ulf Kristersson.
Hela våren har hans dåliga omdöme varit som en följetong.
Kinberg Batra, Landerholm och Thyberg.
Och det är inte över, för dåtiden har kommit tillbaka för att jaga honom. Nu hopar sig återigen frågorna om vad han egentligen visste och gjorde som ordförande för Adoptionscentrum under början av 00-talet.
Kristersson har duckat frågan i många år, men då hade han inte heller samma spotlight på sig som han har i dag.
