Under den tysta minuten börjar Marwas tårar rinna
ÖREBRO. En manifestation i en stad i chock, i en nation som inte mår bra, i en värld som befinner sig på en dålig plats.
Och nu faller tårarna ner för Marwas kinder.
Kvinnan som har blivit symbolen för att det trots allt finns hopp, som hyllades i statsministerns tal till nationen, vars blodiga kläder blev virala i ett klipp som spreds i sociala medier, som har hållit ihop och svarat på polisens och journalisternas frågor, nu orkar hon inte längre, det brister.
– Jag tänker på dem som inte längre lever. De vi inte kunde rädda, säger hon.
Sonen, bara nio år gammal, ger henne en näsduk, försöker trösta, hon ler genom gråten.
Klockan klämtar i S:t Nicolais kyrka och ingenting är så tyst som tystnaden från tusentals människor som har samlats på Stortorget i Örebro under en tyst minut.
Tal hålls, det talas klokt och fint och värdigt, det är vackert, vackrast är artisten Parwin Hoseinia som läser en nyskriven dikt om det tjocka gravljuset som fick slut på vax.
Det är nollgradigt, solen skiner, vindstilla, människor står tätt ihop i en stad där inget och allt är sig likt.
En värld där inget och allt är sig likt.
Hon har hört gevärseld tidigare, Marwa, i krigets Aleppo, hon bodde kvar i Syrien ett år efter att stridigheterna inleddes, ville egentligen inte fly, men till slut fanns inget val.
Nu sitter denna 33-åriga kvinna på ett kafé i Örebro, vi har stämt träff där, manifestationen är ännu en timme bort, hon berättar om ett nytt liv i ett land hon trodde skulle vara säkert och tryggt, där hennes barn skulle kunna växa upp utan att behöva ligga och skaka av skräck om nätterna när bomberna faller.
– Jag trivs i Örebro, det är bra här, det är min nya stad, mitt nya land.
Marwa anlände 2015, började på SFI, flyttades efter tre månader till en mer avancerad kurs i grundläggande svenska, tidigare studievana gjorde henne överkvalificerad för basnivå, började snart arbeta som undersköterska.
På Campus Risbergska gick hon för att läsa in kompletterande ämnen, tanken är att studera vidare, bli sjuksköterska.
En flykting som efter tio år i Sverige är betydligt mer integrerad än den enstöring till mördare som föddes här.
Vi dricker upp vårt kaffe, börjar gå Drottninggatan mot Stortorget, människor stoppar oss, alla vill växla några ord med Marwa, berömma henne, kramas.
Hon har blivit en kändis, mot sin vilja, det här är ingenting hon har bett om.
– Det är fint att så många är så vänliga. Det ger styrka. Kraft.
– Jag har haft svårt att sova sedan det hände. Tankarna mal.
Marwa får någonting bestämt i blicken och rösten, hon säger att det är viktigt att de drabbade får svar.
– Han gick till attack mot en skola där 70 procent av de studerande är invandrare. Jag har svårt att se att det var en slump.
Framme vid Stortorget fortsätter människor komma fram till henne, någon frågar om det är hon som är Marwa, en äldre kvinna håller om henne länge, de pratar inte med varandra, det är en ordlös solidaritet och gemenskap.
Landshövding Lena Rådström Baastad säger några ord och kommunstyrelsens ordförande John Johansson säger några ord och Marwa lyssnar koncentrerat.
Polisen uppskattar att kanske 5 000 människor har sökt sig till Stortorget, unga, medelålders, pensionärer, skolor har stängt, arbetsgivare släppt iväg personal.
Flashar i mobilen från Stockholm: Säpo meddelar att en man har gripits för terrorbrott, tingsrätten dömer en kvinna till 16 års fängelse för folkmord, två kvinnor vårdas ännu på intensiven i Örebro.
Ondska saknas sannerligen inte i världen, det är ingen nyhet, så har det alltid varit, så kommer det alltid vara.
Marwa hjälpte en man som var skjuten, bilderna på hennes blodiga kläder spreds av nyhetsbyråer och har setts av en hel värld.
Hon säger att vi inte får ge upp, att hon inte ger upp, men att hon inte kan diska med varmt vatten, det känns som det varma blodet som pumpade ut ur den skadade.
När hon efter skotten som inte ville sluta ringa i hennes öron hämtade sonen, Ahmed, nio år gammal, på fritids sa han att hon aldrig fick lämna honom.
Nu håller pojken sin mamma hårt, även han gråter, det är inte min smärta, mig är det sannerligen inte synd om, men sorg smittar, det gör ont.
Marwa visar ett brev som Ahmed har skrivit till henne, ett brev hon aldrig tänker slänga eller tappa bort.
”Mamma du vet att jag kommer att gilla dig för mitt liv”.
