Orimligt att den livsfarlige lustmördaren är fri igen om bara fyra år
Pojken som lustmördade en man och filmade avrättningen är orimligt nog fri igen om fyra år.
Inte undra på att tingsrätten gör någonting så ovanligt som att ifrågasätta sin egen dom.
I en tid präglad av gängskjutningar och sprängningar har riksmedierna inte riktigt brytt sig om mordet i Norrköping på eftermiddagen den 30 mars i år.
Detta trots att det som hände även i en tid som inte saknar brutalitet sticker ut i sin ohygglighet.
En 31-årig man som var ute och promenerade blev överfallen bakifrån och dödad med ett inte obetydligt antal knivhugg.
Några dagar senare greps en 15-årig pojke och den polisära resan mot åtal och fällande dom var en förhållandevis enkel historia.
Pojken erkände nämligen, ett erkännande som har fått stöd av den gedigna tekniska utredning som har gjorts.
I förhör och under huvudförhandlingen har 15-åringen berättat att en lust att mörda uppstod några månader tidigare och att han den aktuella dagen provhögg en stor köttkniv i sitt gosedjur och sedan gav sig ut för att hitta ett lämpligt offer.
För polisen berättade han senare att han kände glädje över att döda mannen: han njöt och beskrev det som ”en skön upplevelse”, han skulle kunna tänka sig att döda igen.
Det sista hugget filmade pojken, en kort sekvens som han sedan tittade på om och om igen.
Huvudförhandling genomfördes i förra veckan och när den var över avkunnades domen muntligt.
Det är först nu som domen även finns i skriftlig form. Det är först nu vi kan se hur tingsrätten har resonerat.
Domstolen beskriver brottet som ”ett lustmord” och sammanfattar gärningen som ”ytterst rå och barbarisk”.
Det framgår också att domarna känner frustration över straffet som mordet leder till:
”Man kan på goda grunder ifrågasätta om det, även med beaktande av XX:s ålder, är en tillräckligt ingripande påföljd med fyra års sluten ungdomsvård”.
I praktiken sågar med andra ord tingsrätten sin egen dom. Men lagen ser ut som lagen ser ut och praxis ser ut som praxis ser ut och det ankommer inte en domstol på den här nivån att ta ut svängarna för mycket.
Hur kunde då dettta rättsliga vakuum uppstå?
En anledning är pojkens ålder. Tidigare i år kom Högsta domstolen med ett avgörande där riktlinjer stakades ut för ungdomar som har begått brott som hade lett till livstids fängelse om de fyllt 18.
Tingsrätten lutar sig mot denna nya praxis och konstaterar att med alla de försvårande omständigheter som finns i detta fall hade det gått att döma pojken till nästan sex års fängelse.
Men då ska han släppas efter två tredjedelar. Vilket blir ungefär samma inlåsningstid som fyra års ungdomsvård, en påföljd där det inte existerar villkorlig frigivning. Ställd inför det valet fann domstolen det senare alternativet bättre.
Jag har ingen invändning mot den slutsatsen. Det stora problemet är nämligen ett annat, att det inte går att döma pojken till rättspsykiatrisk vård.
Om den möjligheten funnits hade det gått att hålla mördaren inlåst tills han bedömts vara ofarlig.
Då hade han definitivt inte varit ute igen om fyra år. Då han varit inspärrad under mycket lång tid. Vi talar årtionden.
Men 15-åringen har genomgått en rättspsykiatrisk utredning där det konstaterats att han inte led av en allvarlig psykisk störning varken vid brottstillfället eller vid undersökningen.
En slutsats som domstolen ifrågasätter:
”Tingsrätten kan inte annat än ställa sig frågan om XX:s tillvägagångssätt och tankar vid och efter mordet verkligen inte är sådana att de måste ha sin grund i en allvarlig psykisk störning”.
Men rådmannen och nämndemännen är bakbundna av experternas slutsatser.
Avslutningsvis:
Det här är en komplex situation och det vore oseriöst av mig att självsäkert slå fast vad som har gått fel.
Möjligen är det så att utredningsteamet som gjorde den rättspsykiatriska undersökningen hamnade snett i sin bedömning.
Möjligen borde domstolen ha utnyttjat sin möjlighet att begära ett yttrande från Socialstyrelsens rättsliga råd över utredningens slutsatser.
Om de nya experterna kommit fram att pojken lider av en allvarlig psykisk störning hade domstolen kunnat döma till sluten vård.
Nu är inte sista ordet sagt. Jag hoppas att åklagaren överklagar. Sannolikheten att domen ändras är inte stor, men juridikens och straffrättens vägar äro stundom outgrundliga.
Det är orimligt att denne uppenbart livsfarlige person ska vara fri igen om bara fyra år.
