Total röra då barn döms för mord
Hovrättens dom mot ynglingen som mördade tre personer inom ett dygn är onekligen någonting utöver det vanliga.
Med siffrorna 3–2 utmanas riksdagens intention med lagen samtidigt som gammal praxis slängs i papperskorgen.
Även många som har blivit avtrubbade av samtidens dödliga skjutvapenvåld skakades om i oktober förra året.
En då 16-årig pojke sköt ihjäl en man i en villa i Västberga och 25 timmar senare två kvinnor i ett hus i Tullinge.
11 år och tio månaders fängelse, meddelade Svea hovrätt i dag, några månader kortare straff än i tingsrätten, en sänkning som motiveras med att han suttit häktad med restriktioner.
För anstiftaren till morden, som var 15 vid tiden för mardrömmen, blir straffet nio år och tio månader.
Men så är det också oerhört grov brottslighet, den omfattar även sju mordförsök, som nu får sitt straffrättsliga bemötande.
Ungefär här sätter nyhetsartiklarna om domen punkt, men den innehåller betydligt mer som är värd att uppmärksamma.
Det är nämligen ett offensivt avgörande. En dom med polemisk underton och som gör upp med gammal praxis och riksdagens förarbeten till lagen.
Den är dessutom beslutad med minsta möjliga marginal, två av fem domare, båda hovrättsråd, har reserverat sig.
För att fördjupa sig i ämnet krävs först en juridisk tillbakablick.
Sedan länge har Sverige (och andra länder) särbehandlat unga lagöverträdare i straffrättsligt hänseende. Det gäller särskilt ungdomar som fyllt 15 och därmed är straffmyndiga men ännu inte blivit myndiga.
De har, på goda grunder, ansetts inte ha samma mognad och omdöme som vuxna.
2009 ändrades paragraferna om ungdomar som har begått brott som för en vuxen hade gett fängelse.
Domstolarna skulle från och med nu utgå från den kortaste tiden som livstid kan omvandlas till, 18 år, när en ung mördare ställdes inför rätta.
I förarbeten till lagen angavs också av den praxis som redan fanns, en omvandlingsmodell där straffet reducerades beroende på ålder, skulle fortsätta gälla.
Hovrätten muttrar nu att denna ordning inte har ”något tydligt stöd i utformningen av lagtexten”.
Det påpekas också, inte utan fog, att det är ologiskt att straffmätningen ska utgå från livstid när en 15-åring ändå inte kan få lagens strängaste straff.
Domstolen anser att det är ”mer logiskt och förenligt med påföljdssystemet” att titta på andra bestämmelser som är aktuella i sammanhanget.
Och efter ytterligare några vändor i juridiska labyrinter landar hovrätten i straff som för bara några år sedan hade varit otänkbara för personer som bara var 15 respektive 16 då brotten begicks.
Domstolens nedröstade minoritet vill dock hålla sig till den gamla modellen och hänvisar till diverse avgöranden i Högsta domstolen.
De konstaterar visserligen att brottsligheten är ”exceptionell och närmast saknar motstycke”, men landar i att anstiftaren borde ha sex år och sex månaders fängelse och att skytten ska dömas till åtta och ett halvt år.
En oenig domstol, med andra ord. Och båda sidorna har, möjligen inte helt överraskande, stöd i lagen.
Domstolar ska å ena sidan döma efter hur lagen ser ur och inte vad riksdagen stipulerar i paragrafernas förarbeten.
Att lagstiftaren brister i logik och snurrar till det är inte alldeles ovanligt och är dessbättre ingenting som binder de stackars jurister som ska tillämpa resultatet av politikernas tankemöda.
Å andra sidan är det lika lite fel av de två motsträviga domarna att följa den väg som Högsta domstolen tidigare pekat ut.
Den högsta instansen har för övrigt nyligen beslutat att ta upp ett liknande mål. En torped som var 16 då en man i Solna sköts ihjäl dömdes till över tio års fängelse.
Andra mord har resulterat i sluten ungdomsvård.
Det är rörigt just nu. Det var länge sedan som det var så här angeläget att Högsta domstolen tar upp ett fall och stakar ut riktningen för tingsrätter och hovrätter.
